Några korta reflektioner

Jag funderar ibland över saker och ting. Enligt Kristin är det inte så ofta men det händer i alla fall. Under min - ännu korta - resa här är det dessa saker som slår mig:
-Duschen. Hur tänkte de egentligen när de installerade duschen på mitt hotellrum? Tänkte de införa en maxlängd på 160cm?
OBS! Bilden är inte fejkad. Jag står verkligen normalt i duschen.
Som ni ser är det inte direkt något svängrum i duschen heller. Kort sagt: att duscha här kräver vissa akrobatiska färdigheter!

-Nästa reflektion handlar om hur de monterar cykelsadeln. Varför har alla satt den så lågt att de slår knäna i styret när de trampar? Jag har min sadel (nästan) så lågt på min cykel men det handlar ju i mitt fall om att den inte går att höja mer. Jag garanterar er att det inte är bekämt att cykla med för låg sadel. Varför gör de så här då?


-Dagens sista reflektion: Det finns god choklad även här. (Just det, det är favvo-chokladen från London!)
Green & Black's choklad får 5 brödrostar av 5!

Vad gör man i Palo Alto på helgen?

Stanfords campus har en helt fantastisk idrottsanläggning! I lördags någon gång under tidig eftermiddag, precis när jetlaggen slog till som en rejäl klubba i huvudet, motstod jag den farliga frestelsen att ta en liten lur. Istället tog jag mig en promenad bort till den del av campuset där idrottsanläggningen ligger. Efter att ha strosat runt lite och tittat på lite fotboll (den vanliga varianten, inte den där konstiga där man springer med bollen i famnen), tennis m.m., snubblade jag över några beachvolleybollbanor (vädret är som svensk sommar ungefär, +25 grader och värmande sol! :-) ). Det tog inte lång tid innan jag också var med och spelade... Jag tänkte att jag kunde pröva att spela en match och se om knät höll. Fyra timmar senare vacklade jag med ömmande ben och värkande kropp hemåt. Men knät var ok! En dusch på hotellet och sen satte jag mig på det lokala hamburgerhaket. Helt fantastiska burgare! (Five guys - släng er i väggen!) 2 öl senare höll jag dock på att somna över bardisken. Eftersom jag inte hade lust att utforska amerikanska fylleceller vacklade jag hemåt och somnade genast i min 140cm breda queen size-säng. (Med tanke på att jag har ett enkelrum antar jag att sängen ska passa även gästerna av den lite större sorten.)

På söndagen vaknade jag kl 6, pigg som en mört men med rejäl träningsvärk... En sliskig frukost med alldeles för mycket socker men med fantastiskt goda apelsiner besökte jag "farmers market". Varje söndag stänger de av en bit av gatan utanför hotellet och smäller upp en massa stånd där de säljer ekologisk, närproducerad mat: frukt, grönsaker, korvar, bröd m.m. Mycket mysigt att strosa runt där en stund och smaka lite av varje. Mötte bl.a. en fransos som hade fullständig kolla på att vår kung var släkt i rakt nedstigande led med en fransos. Han var väl ganska stolt över det kan jag tänka mig... Fransoser brukar hävda sig så fort de får chansen. (Detta bygger jag på livslång erfarenhet, för att citera den gode Horace.) Efter att ha roat mig med att se Stanfords damvolleybollag (inomhusvolleboll alltså) förlora mot lokalkonkurrenterna från Berkeley (stavas det så, tro?) tog jag mig en liten promenad förbi beachplanerna igen. Jag tänkte inte spela något, utan bara träffa lite folk... 5 matcher senare kröp jag hemåt... Jag orkade knappt äta något innan jag svimmade i säng kl 20.















Där har vi alltså svaret på vad man gör här om helgerna: man idrottar!


Stanfords idrottsanläggning får fyra brödrostar!

Resan över Atlanten

Så då var jag äntligen framme i Palo Alto, Kalifornien, en stad ungefär mitt emellan San Francisco och San José, antagligen mest känd för Stanford University. Jag kom igårkväll efter en rätt lång resa som gick från Arlanda via Zürich och Chicago till San Francisco. Helt smidigt och smärtfritt gick det inte; man ska helt enkelt inte byta i USA! Jag skulle på pappret ha 1,5 timme att byta på i Chicago (detta ska alltså räcka annars kan man inte boka) men pass- och visakontrollen gick tyvärr inte så smidigt som jag hade hoppats... Precis innan vårt plan landade hade ett Air India-plan släppt av ett fullastat plan med vilsna indier som tydligen inte hade aaaaaning om hur man fyller i Visa-blanketten som man behöver för att immigrationsmyndigheten ska släppa igenom en. Följden blev kaos och en dryg timmes köande... Till detta ska man också lägga det faktum att vårt plan var ca 45 min sent... Hade vårt plan varit i tid hade vi alltså kommit före de vilsna indierna och haft i princip noll kö... Jag missade alltså mitt plan till San Francisco men blev efter ytterligare köande bokad på nästa plan kl 18.55 lokal tid. Ganska frustrerande att se på när ineffektiva United Airlines försöker sätta oss på nya plan. Beredskapen för förseningar var inte lysande direkt... Men jag kom fram till slut och sov i princip hela flygresan på 4,5 timmar till San Francisco. Väl framme hämtade jag min hyrbil och kunde ta mig till Hotel California (jepp, du kan checka ut, men aldrig lämna stället...) där jag ska bo denna vecka. Jag blev dock orolig ett tag när jag inte fick gps:en att funka och jag upptäckte att jag varken hade address eller vägbeskrivning till hotellet... Fick dock fart på den ute på motorvägen så jag hittade till slut fram!

Nu jag fått mig en bagel från stället som ligger 50m bort och senaste 4 åren fått utmärkelsen "Best Bagels in Palo Alto". Mums! Ska strax ta itu med dagens bestyr: köpa löparskor och fler el-adaptrar och sen njuta av ledighet och fantastiskt väder!