Äventyr med Henrik: ofrivilliga bad, ormar, spindlar m.m.

I torsdags kom Henrik, en kollega från institutionen, hit på besök för att roa mig under helgen. Han var ute på en roadtrip i USA som avslutades med en konferens i Orlando, ca 2 timmer söder om Gainesville. På fredagen kl 11.30 gav vi oss iväg för att först hämta vår hyrbil ute vid flygplatsen. Förra gången jag hyrde fick jag ju skjuts av den vänliga men inte alltför bilerfarna kinesen ut till dit men denna gång gjorde Henrik och jag den resan själva. Först till fots en halvtimme till Downtown Bus Station, genom villakvarter som verkade lite för nedgångna för att jag skulle känna mig trygg under promenaden. När vi passerade tre svarta ungdomar som hängde utanför ett hus gjorde mina fördomar att jag blev lite oroad men då kom en polisbil förbi och jag kände mig genast lättad. Resten av promenaden gick bra även om jag inte tänker gå till busstationen igen... Därefter väntade en 20 minuters busstur som gick zickzack ut mot flygplatsen och till sist ytterligare en 20 minuters promenad innan vi var framme. Så enkelt var det att åka lokalt till flygplatsen! Sen for vi tillbaka till hotellet och hämtade väskorna innan jag tog Henrik med till höjdpunkten på The Fabulous Erik Gainesville Sightseeing Tour: lunch på Shake 'n' Steak där man får se damen med enorma näsan! Väl värt varenda öre, eller vad säger du Henrik?

Resan fortsatte sedan söderut där vi först stannade på Paynes Prarie Preserve State Park där vi såg diverse djur:
-En bisonoxe vid namn Ralphie (den tidigare flockledaren som nu har blivit utschasad av en yngre förmåga, så Ralphie strövar nu runt alldeles ensam...)
-En orm, troligen en ofarlig "ratsnake", som var synnerligen långsam i det kalla vädret.
-En spindel, vars kropp mätte ca 3 cm (utan ben), som hade spänt ett nät tvärs över stigen.
-Hjortar.Henrik i typisk pose 1 (Henrik är en utmärkt fotograf!):
Henrik i typisk pose 2 (i en lian):
När vi efter en stund ledsnat på att gå runt och frysa och leta djur åkte vi vidare till Ocala där vi tänkte, liksom även John Travolta visade det sig, tillbringa helgen. Att hitta hotellet trodde vi skulle vara svårt eftersom det var placerad i två helt olika delar av stan beroende på vilken karta man tittade på (lita inte blint på Google Maps, de kan jag fel!). Vi chansade och tog sikte på den ena punkten på kartan och träffade rätt!

På lördag morgon, fyllda av förväntan men synnerligen frusna i det kalla vädret (isande nordlig vind och ca +5C i luften), gav vi oss iväg för att hyra kanoter i Ocala National Forest för att paddla nerför Juniper Creeks glasklara vatten. Solen värmde bra och efter en stund i kanoten kände vi att vi hade kolla på situationen, trots att ån var smal och full av träd och smala passager. Full fart nerför!
Halvvägs ned gjorde vi en paus och åt lite av den medhavda matsäcken, bestående av bananer, vatten och frukost-energy bars.
Så småningom ökade vattenmängden, ån blev mer ström och vi blev djärvare. Hybris... En smal passage med en nedfallen palm blev vårt fall. Jag styrde främre delen av kanoten tjusigt förbi palmen men sen tog strömmen bakre delen tryckte den och mig mot palmen med följden att vi kapsejsade! Där stod vi helt plötsligt med en vattenfylld kanot, jag på en sandbank i midjedjupt vatten, Henrik simmande letandes först efter den vattentäta påsen med värdesaker, sedan efter en bank att stå på. I alligatorvatten... Efter tio minuters kämpande lyckades vi få upp kanoten på palmstammen som fällt oss och sedan efter mycket kämpande även tömma ur allt vatten (totalt minst 1 ton!). Blötna och frusna fortsatte vi sedan färden och plockade upp våra vattenflaskor samt diverse annat smått och gått från vår packning som låg och flöt. Ca 1 timme senare nådde vi slutstationen och blev skjutsade tillbaka till startplatsen och vår bil...
Tur 1: Kallt i luften så alligatorerna har gått i ide.
Tur 2: Varmt i vattnet, 22C året runt.

Dessa två krabater hittade vi solandes lite längre ner:
Blöta och kalla men roade av dagens äventyr for vi hem och värmde oss innan vi avslutade dagen med en rejäl stek på Longhorn Steakhouse. (Innan vi somnade såg vi också en dokumentär om krokodilerna i södra Florida. Jag är glad att såg den efter vårt ofrivlliga bad...)

På söndagen checkade vi ut och tänkte ta en lite lugnare utflykt i Ocala National Forest. Först gick vi en slinga som ledde fram till ett s.k. sink hole, ett hål som skapats av att kalkstensberggrunden urlakats och sedan fallit ihop. Mäktig syn med ett hål ca 50 m djup och 50 m brett. Tyvärr har jag inga bilder av detta eftersom kameran fick sig ett dopp under lördagen... Jag tror nog att den klarar sig men den måste först torka i ett par dagar innan jag vågar slå på den igen.... Vi tänkte sedan ta en promenad till en liten sjö i närheten men det avråddes vi skarpt från av jägarna. De drev precis en hjort åt det hållet...

Mätta på skog, jägare och äventyr fortsatte vi istället ut till stora vägen, med hjälp av genvägen genom skogen... Jägarna som stod utposterade längs grusvägen tittade lite konstigt på oss när vi for fram med vårt lilla VW Polo på den skumpiga vägen... Såsmåningom kom vi iallafall ut till asfalt och vi tog av mot kusten och Daytona Beach. Efter en snabb titt på den enorma anläggning för bilracing (tar 168000 åskådare!) och en sväng med bilen på stranden for vi tillbaka till det trygga hotellet i Gainesville...

Mer pappersarbete, funderingar kring temperatur m.m

Häromdagen fick jag order från sekreterarna att jag behövde skaffa mig ett bankkonto för att få ut min lön (för att ha råd med vistelsen här i Gainesville får jag lite extra pengar från universitetet här). Jaha, tänkte jag och gick till närmaste bank och förklarade mitt ärende. Nä, sa de och pratade om "The Patriot Act". Det går inte eftersom du inte har en fast adress i USA. Jaha, tänkte jag igen, nu lite bekymrad men ändå med ett antal lösningar i bakfickan (en c/o-adress skulle ju lösa detta). Ett annat problem, förklarade de mycket trevliga banktjänstemännen, är att det tar ca. 6-8 veckor innan universitetet har fått ordning på allt för att sätta in mina pengar. Då är jag ju i princip hemma i Sverige och kan få problem med att plocka ut pengarna. Jaha, tänkte jag, denna gång mer bekymrad, och gick tillbaka till sekreterarna och förklarade problemen. Tydligen har universitetet policyn att om man får mer än en utbetalning, vilket är fallet för mig eftersom jag får två, så måste de göra en direktinsättning på banken. Efter lite övertalning från min sida ringde sekreteraren återigen upp löneutbetalningsenheten på universitetet och lyckades (förhoppningsvis) få till stånd ett undantag för mig. Nu kommer jag förhoppningsvis så småningom få en lönecheck som jag ska lösa in på banken. Om inte något felar i systemet eftersom jag står på en speciell lista som den som sköter utbetalningen kanske inte uppmärksammar... Det vore bra om jag fick lite pengar snart...

Jag har lite svårt med temperaturen här i landet. Jag har ännu inte lärt mig tolka Farhenheit riktigt men jag har förstått att det var minusgrader (Celsius, alltså) häromdagen. 32F = 0C. Glasklart eller hur? Tempen var nere på 27F sägs det men nu blir det förhoppningsvis varmare igen. Farhenheit, förresten, var tysk och levde på 1700-talet, och fick den besynnerliga idén att 212F ska vara kokpunkten för vatten, 32F fryspunkten, och däremellan ska varje grad vara 1/180-del. 0F (=-18C, känns tempen igen? Våra frysar hemma...) satte han för någon obskyr saltvattenblandning. 100F tänkte han ha som kroppstemperaturen, men misslyckades eftersom 36,8C = 98,2F... En inte helt lyckad vetenskapsman, enligt mitt tycke. Länge leve Anders Celsius! (Jag tycker för övrigt synd om de amerikanska barnen som växer upp med Farhenheit-skalan men sen måste lära om för att klara fysik-lektionerna. Det kanske är därför nivån i amerikanska grundskolor är så låg...?)

En annan grej som slår mig är bristen på fantasi vad gäller ortsnamn. Saknade européerna sina hemorter så mycket att de döpte sin nya hemvist till samma namn som den de lämnade? Borde inte det gett bekymmer för folk när de skulle referera till var de bodde? Här nere i Florida har vi bl.a. Hastings, Melbourne, Inverness, Oxford, m.m.

Denna vecka har jag förresten förgyllt den omtalade torftiga frukosten med ost! Cheddarost av märket HeluvaGood! har gjort frukosten till en fröjd varje morgon. :-) Osten gav den rostade engelska muffinen (muffin i bestämd form singular, vad blir det? Den engelska muffinet?) en helt ny dimension! Små saker kan verkligen förgylla livet... ;-)

Andra helgen i Florida: Utflykt till kusten

Den andra helgen i Gainesville var jag tvungen att fly fältet eftersom hotellet var fullbokat sedan länge, p.g.a. hemmamatch för stadens stolthet: Florida Gators. (Amerikansk fotboll, alltså.) Tydligen är det helt hysteriskt vid dessa hemmamatcher, campuset översvämmas av åskådare och folk som vill ta del av atmosfären. Stadion rymmer 90 000 pers så det blir en del människor. Alltid fullsatt. Då är det helt kört att få hotellrum i stan vilket ändå passade mig ganska bra eftersom jag ville se mig om lite när jag ändå är här. På fredag kväll gav jag mig av mot St. Augustine, ca 1,5 timmes resa rakt västerut till kusten. En vänlig kollega körde mig ut till flygplatsen där jag hämtade hyrbilen, en resa som gav mig viss huvudbry. Killen, från Kina, hade inte haft körkort särskilt länge vilket märktes. Jag var milt sagt orolig större delen av den 15 min långa resan. Jag antar att det är en fantastisk frihet för honom att äga en bil men jag hoppas innerligen att hans körkunskaper bättras snarast...

Rakt ut i mörka Florida gick min resa men som tur var med en GPS som guide (fantastisk uppfinning!). Jag hann också få en uppfattning om vad amerikanska barnfamiljer på landsbygden gör en fredagkväll: de äter på Sonny's Real Pit Bar-B-Q! Så gjorde även jag. En äkta amerikanska södern-måltid, med bbq-beans (vita bönar i grillsås med bacon i. Mycket sött!), majsbröd (mycket sött), samt Pulled Beef Brisket, någon slags riven rökt biff (ej sött...). Till detta ett jätteglas med coca cola (mycket sött), som servitrisen gärna fyllde på så ofta hon kunde. När man ätit klart tog man såklart med sig det påfyllda glaset! Servitrisen, förresten, måste trott att jag var helt borta. Jag förklarade (med min svenska brytning. Jag har länge försökt göra mig av med den men inser nu att det är helt kört...) att jag inte var från trakten och undrade vad Sonny's Southern Green Beans var, varpå hon började förklara för mig vad gröna bönor var... Ja ja... Maten gick ner i alla fall!

Efter en natt på sunkigt (ganska billigt...) hotellrum med gångavstånd till stadskärnan, for jag tidigt iväg på sightseeing. Först frukost på Beachcomber Restaurant vid stranden! Ett äkta strandkafé av klassiskt amerikanskt snitt.
Därefter for jag iväg för att få se alligatorer på nära håll.
Riktiga bjässar! Nästan lite overkliga där de ligger helt blickstilla utan att blinka. De ser lite uppstoppade ut. Mer fart på dem blev det dock när de fick mat... Men jag fick ändå intrycket av de var rätt lata djur. De hade förresten en jättelik saltvattenskrokodil på dryga 600 kg. Tidigare hade de världens största men den dog för ca fem år sedan. Den vägde dryga 900kg och den finns numera i parken som uppstoppad, i något som närmast kan likna en mausoleum...

När jag fått nog av dessa urtidsödlor gick jag över till mer seriös sightseeing i den gamla stadskärnan. I St. Augustine finns de äldsta bebyggelserna i USA. Det var här spanjorerna först började bygga sina stenhus och odla sitt vin på den lokala, vildväxande vindruvan muscadine, någon gång på 1500-talet. Den druvan smakar förresten smultron! Vin gjort på druvan har en kraftig smak av smultron! (Tyvärr var vinet inte särskilt gott... Blev mer som saft...) Den gamla stadskärnan med smala gränder utan bilar var en härlig kontrast till de annars så bilberoende städerna. Runt slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var denna stad den tidens motsvarighet till Rivieran. Här byggde Henry Flagler sina lyxhotell när han drog fram östkustens järnväg och lockade på så vis societeten till det varma, soliga Florida när vintern var som ruggigast i norra USA. Navet var Ponce de Leon Hotel, numera omgjort till Flagler College, ett privat universitet. Spännande byggnad med mycket påkostad interiör!

På eftermiddagen hade jag ledsnat på att knata runt och hamnade isället på en bar där man sände fotboll. Gainesvilles stolthet Florida Gators körde återigen över sina motståndare, i en match som på förhand var tippad som jämn... Där träffade jag för övrigt ett par som precis hade flyttat till St. Augustine med sina tre barn och svärmodern... Mannen pendlade till sitt jobb i Washington DC i veckorna så då var det perfekt att fruns mamma fanns till hands! (Till saken hör också att frun samt svärmodern var från Filippinerna.)

Kvällen tillbringade jag sen på en trevlig restaurang med en trevlig kypare. Hans försök att kombinera vin till min mat var dock inget vidare... För övrigt måste säga att kubansk mat inte är någon höjdare. Detta bygger jag på livslång erfarenhet. Kvällen slutade med att jag, kyparen och kyparens flickvän satt och drack vin tillsammans långt in på småtimmarna. Han var förtjust i musik från Jens Lekman så jag tipsade glatt om alla möjliga bra svenska artister. Han försökte försörja sig som musiker och här kan man sig ett smakprov. Undrar ni över hans namn så har han norskt påbrå. När jag såsmåningom rumlade hemåt hade nordanvinden dragit in över Florida. Det var max 10C vilket jag inte var van med! Den temperaturen håller fortfarande i sig men solen värmer ordentligt på dagen som tur är.

Söndagen var en dag med osund kost: en rejäl amerikansk frukost i form av bacon och äggröra, följt av pizza till lunch som avslutades med en hamburgare på kvällen. Dessemellan hann jag också hänga lite på stranden i St. Augustine. Ganska häftigt att kunna köra ner bilen på stranden och sen använda den som lä när man solar. Stranden består av en blandning av sand och snäckskal som gör den väldigt hård och därmed körbar med en vanlig bil.
Jag gillade stan! Man kanske skulle sadla om...

Första tiden i Gainesville: pappersarbete, näsor och alligatorer

Första dagen på jobbet på University of Florida, UF, innebar massor pappersarbet och en del intressanta upplevelser. Det visade sig att det pappersarbete jag hade lagt ned på att få temporärt arbetsvisum i USA bara var början... Först upp till Exchange Visitor Office (eller vad det nu hette) för att meddela ankomst och visa upp bevis för att jag har en försäkring, sen ned till sekreterarna på institutionen för att fylla i en hel hög med papper (de var måttligt roade av att jag kom och störde dem och gav dem mer jobb), sen iväg och få passerkort och sen sist -men absolut inte minst - iväg för att få ett s.k. social security number (ungefär motsvarande vårt personnummer, behövs för att kunna få ut lite lön). Då tog jag bussen iväg till andra änden av stan, till socialkontoret, för att fylla i blanketter. När jag kom dit insåg jag att jag inte hade med mig adressen där jag bodde så det var bara att vända hem igen. Det visade sig att jag missat bussen precis och behövde vänta 30 min på nästa så jag passade på att äta. Vad fanns då att tillgå därute vid något som närmast kan liknas vid ett halvdött köpcentrum? Jo, pizzabuffé... Så jag slog mig ned där med de övriga milt sagt stora amerikanerna och tog mig några pizzabitar. Fördomarna besannades ytterligare när tjejen som tog betalt var max 18 år gammal och höggravid... Åter tillbaka på socialkontoret fick jag vänta ca 45 min innan jag togs emot. Väntan var en upplevelse även det. Det är inte direkt gräddan av den amerikanska befolkningen som hänger på socialkontoret... T.ex. var det en man som ropade upp vilket nummer han hade varje gång någon ur personalen kom ut och ropade upp ett kölappsnummer, varpå även en annan väntande kvinna berättade för oss alla vilket nummer hon hade. Varje gång... Sen var det annan man som berättade hela sin livshistoria med cancer och allt för oss. Till slut fick jag komma in och fylla i de sista papprena och idag fick jag mitt social security number på posten! Detta innebar förstås ytterligare pappersarbete hos de djupt suckande sekreterarna men nu återstar bara att skattemyndigheten ska meddela skattesatsen, sen kommer lönen!

Efter mycket tvekan har jag nu även för första gången använt en tvättäkta (ha ha ha...) amerikansk s.k. coin laundry som jag tidigare bara sett på film! Jag drog min resväska fylld med smutstvätt över halva campus till butiken som hade den något udda kombinationen av sprit och tvättmaskiner. Tvätten blev ren i alla fall och fort gick det, även om hotellrummet sedan blev belamrat med kläder som behövde torkas.

Jag har för övrigt upptäckt jag med tiden blivit laktosintolerant... Den redan ganska torftiga frukosten blev därmed ännu torftigare... Inga flingor med mjölk längre utan torr havregrynsgröt blir det istället vilket påminner en del om tågluffen jag gjorde en gång för många år sen. :-( Kristins fel att det blivit så här...

Här i studentkårshuset tycker man förresten att det är en lysande idé att göra rörmokeri på natten. Natten till fredagen vaknade jag vid midnatt av det lät som om någon stod i mitt rum och bankade - det visade sig att de håller på att renovera på 4:e våningen, precis under mitt rum. Efter att i en timmes tid försökt sova gav jag upp, gick ned till receptionen och fick ett nytt rum.

I fredags spelade vi poker. Jag skämdes lite när jag lurade av de stackars kineserna deras surt förvärvade dollar... Jag har ingen större erfarenhet av Texas Hold'em men uppenbarligen mer än dem så jag tog till slut hem hela potten på totalt $14...

På lördagen hyrde jag cykel! En härlig, mattsvart cruisercykel, snygg som tusan men förbaskat obekväm att cykla på... Jag struntade i det och gav mig istället ut på långfärd till Lake Wauburg, en sjö som tillhör universitetet där man kan låna segeljollar, kajaker m.m. På vägen dit stannade jag på ett äkta amerikansk hamburgerhak (in kom då också två ordentligt runda poliser som absolut inte borde äta den maten...). Kvinnan som serverade mig hade den största näsa jag någonsin sett. Den var helt enorm, en sån där näsa man helt enkelt inte kan ta blicken ifrån. Om ni tänker er en sån där röd lösnäsa i form av en boll som clowner brukar ha så förstår ni vad jag menar. Helt enorm. Mätt i magen fortsatte jag sedan min färd över Paynes Prarie där alligatorerna låg och solade vid sidan av vägen.
Den här rackaren var väl säkert en fyra meter lång. Som tur var var det ett litet staket mellan vägen och alligatorerna...

Väl framme vid sjön lånade jag en fruktansvärt obekväm kajak och gav mig ut på vidare spaning efter urtidsdjuren. (Den var så obekväm att benen somnade och när jag så småningom skulle kliva ur kajaken höll jag på att trilla omkull i vattnet. Kajaken verkade vara byggd för någon med ett midjemått på max 28tum och lår därefter...) Efter en stund hittade jag denna lilla rackare som låg och sov i eftermiddagssolen.
Den var väl kanske en meter lång men jag vågade inte gå för nära ändå...

Tillbaka på land stötte jag samman med ett gäng glad studenter från Brasilien och Frankrike. Eftersom de bjöd på vin och ost stannade jag en stund...
Sen var det full fart (=inte särskilt fort eftersom cykeln bara har en växel) hemåt igen och direkt iväg till en av doktoranderna som bjöd på mat och amerikansk fotboll. Carbonara lagad av en kines under överinseende av en italienare. Mycket gott! Till detta alltså amerikansk fotboll i form av bygdens stolthet Florida Gators som återigen vann övertygande seger, samt några öl. Det var jag förtjänt av efter dagens strapatser!

När jag på söndagen gav mig ut på en mindre cykelfärd för att utforska staden insåg jag att rumpan tagit ordentligt med stryk av lördagens cykeltur. Men eftersom jag hade hyrt cykeln även denna dag var jag ju tvungen att använda den! Nere på stan visade det sig vara någon form av konstfestival. Massor av utställare med alltifrån riktigt usel hötorgskonst till fantastiska fotografier av Everglades.

Valet då? Det märkte jag inte mycket där jag befinner mig. Jag delar arbetsrum med tio kineser (och några andra nationaliteter, t.o.m. en tvättäkta amerikan faktiskt) och vi diskuterar inte politik... Jag såg en del affischer och sånt men det var allt.

Framme i Gainesville, Florida

Söndag 2/11 vid 11-tiden på förmiddagen landade så mitt flyg på Gainesvilles lilla flygplats. En av doktoranderna som jag ska jobba med var vänlig nog att hämta mig med bil och köra mig till mitt boende de kommande sex veckorna: The J. Wayne Reitz Union Hotel (viss anspelning på en känd skådespelare men det är nog bara slumpen...). Hotellet ligger centralt beläget på campuset, inhyst på de två översta våningarna i vad man kan säga är studentkårsbyggnaden. De visade sig vara väldigt svårt att hitta bra boende för en så kort vistelse om man inte har bil och jag har nu gett upp hoppet att hitta något annat. Jag blir nog kvar här på hotellet... Jag måste dock flytta ut tre av helgerna eftersom hotellet stänger under Thanksgiving-helgen och de andra två är s.k. football weekends. Då har stadens stolthet, Florida Gators, hemmamatch och hotellen fyrdubblar sina priser... Jag passar då på att utforska norra Florida istället. Laget tillhör för övrigt de absolut bästa bland USA:s collegelag i amerikansk fotboll och är favorittippade i år igen. (De har en fantastisk quarterback. Jag såg en match i helgen och han var helt grym!) Från min balkong har jag bra utsikt över arenan som rymmer ca 90 000 pers.

Innan jag kom hit hade jag hört att det skulle finnas en foodcourt i botten på hotellet och såg fram emot en massa trevliga matställen jag kunde välja mellan varje dag. Jag skulle bli stammis på ett ställe med asiatisk, fräsch mat eftersom jag skulle äta middag där varje kväll - inga kokmöjligheter på hotellet... Tji fick jag. Wendy's hamburgare, Subway eller Taco Bell finns det att välja på... Jag började mer och mer att inse att detta inte skulle bli som Palo Alto och Stanford. Gainesville är en riktig liten håla måste jag nog säga. Och man kommer ingen vart om man inte har en bil. Hur skulle detta gå i sex veckor? undrade jag stilla. Som tur var finns det några fler matställen på vardagarna och är man snabb kan man hinna köpa lite wokad mat innan de stänger. Hamburgare finns det dock alltid att tillgå... Sen om man orkar gå 15 min finns det mer att välja på. Det orkar jag sällan...

Efter en snabb men trist burrito på Taco Bell gav jag mig genast ut på promenad för att utforska stan. Jag kom inte så långt eftersom jag inte hade någon bil... Istället blev hamnade jag vid en folksamling utanför studentkåren. Tydligen skulle Joe Biden, Obamas vice-president, tala. Jajamensan, en timme sen dök han upp och höll ett litet tal! Jag var överraskad över hur avslappnad han var. Han var riktigt rolig och skojade och skämtade med publiken!
Japp, det är Biden på bilden!

Denna dag hann jag även med att bli ordentlig förskräckt över att min laddare till datorn hade gått sönder. Någon vecka innan jag åkte till USA trilskades den lite och när jag nu skulle ladda datorn verkade den heldöd! Jag kände en lätt panik - jag är ordentlig beroende av en fungerande laddare... Senare samma kväll funkade den igen och jag kunde pusta ut. Några dagar senare insåg jag att eluttaget är kopplad till en strömbrytare på väggen.... Brytaren av = ingen ström...

Nästa inlägg: första veckans strapatser i Gainesville. Håll ut!

Södra Kalifornien med Halloween, spahotell och könsopererade män

På morgonen torsdag 30/10 tog jag alltså flyget till San Diego, där jag på fredagen skulle ge ett föredrag på Quantum Magnetics (QM), som numera egentligen heter GE Security. Först skulle jag dock träffa Dr. Burnett, vd på QUASAR Federal Systems, för att prata lite forskning (om ni är intresserade av vad man gör på QUASAR kan ni läsa denna artikel). Han var tidigare vd på QM och när QM köptes av GE Sec. för några år sedan gick han i pension. Tre veckor varade pensionen innan han ledsnade och blev vd för QUASAR...

Efter det mötet for jag iväg till hotellet. Bilkörning i USA, bilens förlovade land, är ofta en upplevelse och det gäller att veta i vilken fil man ska hålla sig. När man har sju filer att välja på gäller det att skyltningen funkar...
Soliga och bergiga södra Kalifornien:

Hotellet jag bokat någon dag innan visade sig vara ett spahotell, beläget på en liten ö i Mission Bay inne i San Diego, och jag checkade in i min egen ganska rymliga bungalow. Det tog inte lång tid innan jag hade prylar över hela rummet...

Kändes till konstigt att bo på ett spahotell själv. Kan också tänka mig att det inte hör till vanligheterna att en man i 30-årsåldern ensam tar in där...
Hotellområdet från utsiktstornet:

Föredraget gick bra och jag hoppas på fortsatt samarbete med dem! De kan väl åtminstone köpa några av våra patent...?

Innan det blev mörkt hann jag också med en sväng till Ocean Beach, en strand som ligger mitt inne i stan och bebos av, vad det verkar, övervintrade hippisar och surfare. Små färgglada hus längs de raka vägarna, de flesta med en pickup parkerade utanför (hur ska de annars få med sig surfingbrädan till stranden?). Mitt intryck är att San Diego domineras av några unga hi-techföretag (bl.a. Qualcomm) samt surfare. Jag hade hoppats få spela lite beachvolleyboll på stranden men såg inte röken av några nät - stolpar fanns det dock mängder av! Istället fick jag se solen sakta sjunka ned i havet, omgiven av en mängd utklädda amerikaner. Halloween. Det nya Halloween-firande man har börjat med i Sverige har långt kvar till originalets nivåer. Jag ger mig sjutton på att 95% av alla man såg var utklädda - från spädbarn till pensionärer! Många utklädnader var riktigt fyndiga och det var riktig show överallt. Och mitt i allt detta dök Hare krishna upp! Jag var tvungen att studera dem en längre stund för att övertyga mig om att det inte var Halloween-utklädda där de gick runt och spelade och sjöng... Inne i stan, i de gamla s.k. gaslampskvarteren, var det mest liv och rörelse av alla ställen. Tyvärr hade jag inte kameran med mig...

På lördagen checkade jag ut och drog iväg på sightseeing modell snabbare - jag for norrut, till La Jolla, i bilen. Där bor de rika människorna i San Diego, skulle jag tro... Kan tänka mig att det området inte påverkas särskilt mycket av fallande bopriser...
I La Jolla hittade jag till någon sorts centrum där jag efter en stunds letande hittade en thai-restaurang som verkade trevlig. Jag glömde dock bort att man inte ska sätta sig på en tom restaurang - det finns ofta ett skäl till att den inte har några gäster... Där fick jag in en översötad pad thai, kryddad med alldeles för mycket av någon märklig krydda jag inte kunde sätta fingret på vad det vad. Min lutheranska uppfostran gjorde att jag trots allt åt upp maten...

Sen for jag vidare norrut till Black's Beach dit man kommer via ca 100 höjdmeters promenad rakt ned från Torrey Pines Gliderport. Torrey Pines Gliderport består av en klippa från vilken man kastar loss med sin häng- eller glidflygare. Tydligen en av världens populäraste klippor för detta ändamål. Black's Beach är, såg jag sen i min guidebok, en populär strand bland San Diegos gay-befolkning. Det kan jag tänka mig. Nudiststrand var det också insåg jag. Här kunde man också spela beachvolleyboll men jag höll mig utanför. Jag kände att jag inte riktigt passade in bland dessa nakna, ett antal av dem även könsopererade, män. Jag njöt istället av solnedgången...

Mättad av alla dagens intryck åkte jag tillbaka till flygplatsen och tog nattflyget till Gainesville, Florida. Den resan var inte helt lätt: först till Philadelphia, sen till Charlotte innan jag slutligen kom till Gainesvilles pyttelilla flygplats. Trots byten på mindre än en timme fick jag med mig båda resväskorna - imponerande! Å andra sidan var jag tvungen att betala $40 för att få checka in dem...

I San Diego bygger man förresten sina hus i plywood...

Norra Kalifornien med sjölejon och lyxsviter

Nu har det gått ett tag sedan det kom någon vettigt på denna blogg. Jag befinner mig numera Gainesville i norra Florida men mer om det i kommande inlägg. Detta inlägg handlar helt enkelt om tiden i Kalifornien!

Efter en dryg vecka i Palo Alto checkade jag ut från Hotel California och, för att dra skämtet en gång till, jag lyckades lämna det... Resan gick mot Monterey, en ort ute vid kusten ca 2 timmar söder om Palo Alto. Först for jag dock iväg till den närmaste teknikaffären (gps är fantastiskt!) och skaffade mig en sladd så att jag kunde koppla min iPod till bilstereon. Här skulle de poppas rock! The Hives och Foo Fighters gjorde resan på de breda kaliforniska motorvägarna till en fröjd.

Vad gör man då i Monterey? Solar och badar och surfar! Tyvärr är det vinter där och jag frös istället... Men jag var inte ensam om det! Denna fågel verkar också tycka att det är kallt.

Man kan också titta på sjölejon, uttrar och diverse sälar och valar som finns där i Monterey-bukten. Jag hittade bland annat en brygga som sjölejonen lagt beslag.

Rena ormboet! Det luktade inte direkt gott... Här är en liten filmsnutt också.



Sen var det vetenskapskonferens från söndag till onsdag, där jag presenterade ett bidrag. Det funkade så att jag satte upp en poster som jag hade med mig och sen stod jag där och svarade på frågor i två timmar. Konferensanläggningen, Asilomar, ligger längst ute på en udde, mycket vackert belägen med träbyggnader som smälter fantastiskt väl in i det sandiga landskapet.
Maten där är en upplevelse - i negativ bemärkelse! Fantastiskt märkligt att ett så trevligt ställe kan ha så dålig mat... Bor man på anläggningen ingår frukost och middag också och det verkar vara samma kock som lagar de målen... Känslan man får är den i en skolmatsal och maten är därefter. Då får man istället låta gps:en i bilen leta upp närmsta steakhouse så att man kan få sig en rejäl blodig amerikansk biff!

På onsdagen bar det av tillbaka till San Francisco där jag hade bokat in mig på ett hotell nära flygplatsen. Hotellet var ganska billigt men jag blev ändå förvånad när ingen av mina två sängar på rummet var bäddade. Först tänkte jag att det kanske var så på det här stället men sen tog jag mod till mig och frågade i receptionen. Nejdå, så skulle det inte vara. Jag fick genast ett nytt rum, högst upp i hotellet och med rejäl utsikt. Tyvärr var rummet ihopkopplad med den stora fläkten eller nåt, för när man kom in i rummet lät det som om man satt i en gammal skördetröska som jobbade för fullt... Jag stod ut i två minuter och sen jag åter till receptionen och hörde mig för om fläkten. Återigen ett nytt rum men den gång äntligen ett rum som passar mig: Jag fick en av lyxsviterna! Hotellrummet var betydligt större än lägenheten hemma i Stockholm. Gött, så ska det vara!
Här är en bild på vardagsrummet: :-)

På torsdag morgon tog jag sen flyget till San Diego. Mer om det senare.

Vad gör jag egentligen här?

Efter att ha fått några frågor vad jag gör här i USA insåg jag att jag inte har beskrivit det ordentligt för alla som kan tänka sig läsa min blogg. Jag är alltså ute på en resa som totalt sträcker sig över tio veckor, där jag besöker några platser i USA. Bakgrunden till resan är alltså att jag ska tillbringa sex veckor i professor Jian Lis forskargrupp vid Univeristy of Florida i Gainesville i norra Florida. (Japp, jag är alltså fortfarande doktorand i Uppsala.) Dessa sex veckor börjar alltså på nu på måndag, 3:e november. Men nu är jag ju i Kalifornien, för tillfället i San Diego, hur kommer det sig då? Jo, mitt första stopp på resan var ju Palo Alto och Stanford, där jag var första veckan, för att försöka få igång ett samarbete med en forskargrupp där. Det gick för övrigt ganska bra och vi jobbar just nu på några idéer. Lördagen 25:e oktober for jag sedan med bil två timmar söderut, till Monterey, för att besöka en konferens i Pacific Grove som ligger ute vid Stilla Havs-kusten. Under konferensen som varade till onsdagen, presenterade jag ett forskningsbidrag och försökte få lite inspiration till nya idéer (gick dock inte så jättebra tycker jag...). Men San Diego då? Jo, här finns ett företag som sysslar med mitt stora forskningsområde: detektion av sprängämnen, d.v.s. hitta gömda sprängämnen som t.ex. landminor eller de som t.ex. terrorister försöker smuggla med på flygplan. Jag tog alltså en sväng ned hit där jag igår gav en presentation av det senaste den forskningsgrupp jag tillhör har gjort. Samtidigt passar jag självklart på att turista lite i området men det får jag återkomma till i senare inlägg.