Kristin gästbloggar kring Miami och fågelbajs

Idag gästas denna blogg av min kära fru, Kristin (jag, d.v.s. Erik, tar alltså inget ansvar för innehållet i denna bloggpost):

Nu är jag i Miami! Pensionärerna och gaymänniskornas paradis! Ännu en typisk amerikansk stad med mycket glamorösa fasader och sunkiga bakgator.

Antingen är människorna superporriga med jättepumpade muskler och silikonbröst (t.o.m. skyltdockorna har jätte bröst, komiskt)
eller så ligger de i en hög i något gathörn med fågelbajs i håret. Ja, det är sant! Mitt på värsta flaschiga shoppinggatan finns en stor fågelpark med massa konstiga juldekorationer och mitt i detta spektakel ligger en uteliggare med långa dreddllocks som det bara hänger fågelbajs i. Jag fick kväljningar och sen var det naturligtvis så att denna man var tvungen att förfölja mig. Då vi sitter och fikar står han plötsligt utanför fönstret vilket inte gjorde att kaffet smakade bättre. Men utanför caféet hittade jag en stjärna, visst är det otroligt! Nu har jag hittat stjärnor både på Hawaii och i Miami, det är ett tecken men jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det!

Summa sumarum så får jag åter bekräftat att USA är landet antingen eller: ett borderlineland där allt är svart eller vitt.

Vi bor vid South Beach, runt hörnet finns en enormt vacker strand med vit sådan där lite mjuk finkornig sand som ändå går att jogga på. Längs hela stranden finns trevliga restauranger och caféer i art deco stil som Miami är känt för, fyrkantiga hus i vitt och knalliga färger.


Igår tog vi en tur söder ut till Key West som skulle vara speciellt, hur visste jag inte riktigt, trodde att jag skulle får se eldslukare och andra konstnärsmänniskor som håller till där...
Istället för eldslukare fick jag se tuppar
tårtor
och söta hus
Key West var verkligen värt ett besök och vi var ledsna över att inte kunna stanna längre...

Som jag länge själv vetat men som min man tills nu inte velat erkänna, har jag en stark intuition för vad som är fräscht eller ofräscht. Häromdagen beställde vi till frukost en skål med frukt och direkt då jag såg skålen sa jag "det där ser inte fräscht ut". E svarar då som vanligt "det där är det inget fel på". Jag tuggar motvilligt i mig en melonbit som smakar unket och då jag påpekar det för E börjar han ställa undersökande frågor såsom "på vilket sätt tycker du att det smakar konstigt". Förvånad över hans frågor försökete jag förklara. Triumferande tittar E på mig och lyfter fram en möglig vindruva som han hittat i fruktskålen och sedan undanhållit för mig!!! Jag blir mycket upprörd och tillkallar kyparen, visar vindruvan och får till svar "det är inte mögel det är fågelbajs!!" Jaha... Precis som det skulle göra saken bättre! Vad jag inte sa till kyparen men som jag i efterhand funderat på är hur det gick till när den där fågeln mitt framför mina ögon bajsade i min fruktskål och lyckades pricka en vindruva i botten av skålen...

Puss och kram,
Kristin

Sista veckan i Gainesville: Fler svenskar, uteliggare och ny kamera

Det är nu sista kvällen på hotellrummet i Gainesville och jag har mer och mer börjat uppskatta vad staden har att erbjuda - för den som har bil... Det är definitivt ett småstad men den präglas starkt av universitetets studenter och vad de önskar göra. Utrymmet för idrott är enormt med en massa anläggningar för att utöva en massa olika sporter - och det är gratis om du är student och nästan gratis om du tillhör universitetspersonalen! Därutöver ges en massa konserter av olika slag och staden har t.o.m. en teater vilket enligt vad jag förstått är ovanligt för en så liten stad. I torsdags förra veckan var jag på klassisk konsert med universitetets symfoniorkester, i tisdags var jag på a capella-konsert som anordnades av studenter. De framförde rätt häftiga versioner av modern pop (deras version av Coldplays "Viva La Vida" var definitivt bättre än originalet ) även om kvalitén skiftade en del. Vad mer ha staden att erbjuda som jag inte tidigare nämnt? Jo, barer, såklart. Varje studentstad med lite självrespekt har en drös med barer och nattklubbar, så även Gainesville. Eftersom jag inte sett något av nattlivet under mina sex veckor i stan gav jag mig i lördags ut för utforska stadens nattliv. Men först: fotboll. Stadens stolthet Florida Gators kan numera titulera sig SEC Champions vilket innebär att de vann den sydöstra ligan och kommer i början av januari göra om mästartiteln bland USAs collegelag. Detta är mycket stort här i USA ska ni veta. De spelade i lördags en direkt avgörande match ligatiteln och efter mycket dramatik, några öl och mycket god vietnamesisk och italiensk mat, lagade av kollegorna i doktorandgruppen, stod the Gators i lördags som segrare. Sen var det livat på stan... Jag hade hoppats få några kollegor med mig ut på stan men det helt kört... Kineserna är helt enkelt inte så glada i att dricka öl vilket kanske hänger samman med att de blir berusade redan av en halv öl. Tro mig, jag fick uppleva det... Eftersom jag inte riktigt visste vilken bar jag skulle besöka gick jag helt enkelt till den närmaste. Efter att ha pratat en stund med några från orten hörde jag helt plötsligt svenska pratas bredvid mig! Två Uppsalastudenter t.o.m.! Vips så hade jag sällskap resten av kvällen... Några barer hann vi med innan klockan blev två och de stängde. Uppsalastudenterna skulle självklart iväg på efterfest men gammal som jag är kände jag att jag sett nog av utelivet och började promenera de 25 minuterna jag hade hem till hotellet. Jag hade sällskap av några fransoser en liten bit på vägen som pekade ut rakaste och säkraste vägen hemåt. Det dröjde dock inte länge innan en afroamerikan (bättre så, Kalle? ;-) ) kom upp till mig och frågade efter vägen till sjukhuset. Han var misstänkt lik en uteliggare men såg snäll ut. Dessutom visste jag mycket väl var sjukhuset ligger; jag äter lunch där varje arbetsdag... Vi gjorde sällskap en bit innan jag pekade ut vägen åt honom och jag tog av åt mitt hotell till. Han berättade att han var från New York och var i stan för att besöka sin crackpundande syster. Han hade dock blivit av med sin väska, pengar och mediciner på en bar och visste inte riktigt vad han skulle göra. Systern var ute och pundade någonstans och ville inte veta av honom och han behövde sin hjärtmedicien och komma in i värmen... Jag hann tänka en halv tanke på att låna ut extrasängen på mitt hotellrum men övergav den ganska snabbt; även en sån barmhärtig samarit som jag har min gränser... Han ville inte heller ta emot de två dollarsedlarna jag hade kontant i fickan.

På söndagen tog jag sen samma promenad tillbaka in till stadskärnan för att se på stan i dagsljus. Gainesville har faktiskt ett charmigt kvarter, det runt teatern! Men det är nog det enda, undantaget de äldsta delarna av campus... Eftersom jag då ännu inte hade någon kamera har jag inga bilder att visa er. Vad beträffar campuset så borde den som hade det övergripande ansvaret för arkitekturen tänkt om... Alla byggnader är byggda av tegel av liknande typ som Uppsala domkyrka. De äldsta är fantastiskt fina och vackert utsmyckade vilket skapar helmysiga områden. Hos de allra modernaste har man lyckats väl med blandningen av glas och tegelsten. Tyvärr finns ett stort antal bunkerliknande 70- och 80-talsbyggnader (i tegelsten...) som förstör... Riktigt trista byggnader...

Jag har förresten funderat lite över maten här i stan också. Frukt är oroväckande svårt att få tag på om man inte bil... Det finns en liten kvartersbutik (där jag även tvättar) i närheten men de har inte tillstymmelse till någon färskvara i butiken. Däremot gott om öl och mat i halvfabrikat... Lunchen har jag nu hunnit ledsna ordentligt på. Enormt fet mat (pastan är dränkt i fett, riset likaså) gör att maten på Rullan-restaurangen i Uppsala framstår som en delikatess. Jag är förresten lite osäker på min teori om laktosintolerans stämmer. Efter att ha varit borta från stan över Thanksgivinghelgen blev magen mycket bättre - trots att jag prövade en och annan latte! Jag prövade därför Kristins teori om fet mat och har nu undvikit den s.k. husmanskosten på lunchen och äter istället ris och linser. Magen blev bättre! Då blev jag ju tvungen att pröva flingor med mjölk till frukost också. Inte helt lyckat... En viss laktosintolerans finns alltså men jag är nog även känslig mot fet mat och alldeles för lite fibrer... Intressant vad man lär sig i detta land!

I måndags fick jag äntligen en lönecheck! Att lösa in den visade sig dock inte vara helt lätt... Eftersom jag inte har något bankkonto tar någon bank inte emot den. Det finns speciella checkinlösenstället och de tar 2.5% av beloppet betalt - en ansenlig summa i mitt fall... Walmart tar bara $3 men då får checken inte vara större än $1500... Jag fick då tipset att skriva över checken på någon av kollegorna som kan lösa in den och ge mig kontanterna. Problemet var att det kunde dröja upp till en vecka innan pengarna på syntes på kollegans konto och jag har svårt att begära att någon ska ligga ute med så mycket pengar. Till slut visade det sig vara mycket enkelt att skriva över checken! Det handlade ju om en lönecheck från universitetet så då behöver de inte verifiera den. Eftersom bankpersonalen tyckte synd om mig behövde jag heller inte betala de $15 det normalt kostar. Lite läskigt att gå runt med så mycket pengar... Vad gör man då? Jo, spenderar pengarna såklart! Efter att hotellnotan var betald och en ny kamera (Canon 450D, tack Henrik för supporten!) var inköpt är nu pengarna i princip slut och jag är inte längre orolig...

Det är svårt att få någon julkänsla här värmen och solen men de har i alla fall gjort iordning något som kan liknas vid en julgran utanför hotellet:

På tal om värme. Jag har ju skrivit om kylan och frosten men häromdagen kom det en värmeknäpp som nu har varat i tre dagar. Säkert 25 grader dygnet runt! Och med det kommer stormen... Jag hör nu hur vinden viner utanför fönstret och det har regnat till och från hela dagen. I morse fick jag även uppleva en liten släng av det beryktade Floridaregnet. Helt plötsligt slog regnet mot balkongdörren hela vägen upp på dörrens överkant, vilket innebär att regnet kommer in med en vinkel på närmare 90 grader! Det blåste på ganska rejält här på sjätte våningen... Lagom till att jag behövde knata iväg till kontoret hade det dock i princip slutat regna. Imorgon blir det nog kallt igen, det brukar bli så när oväder drar över säger de som känner till trakten.

Häromdagen tog vi förresten en gruppbild:

Nu vet jag inte om det bli några fler inlägg! Imorgonkväll far jag söderut och tänkte ta en sväng till Kennedy Space Center innan jag möter Kristin på Miamis flygplats på lördag kväll. Då ska vi ha två veckors välbehövlig semester. Först tre nätter i Miami, sedan tio dagar i ett litet hus vi hyrt på Sanibel Island. Då blir det avkoppling...

Idolbild:

Kinesisk Thanksgiving & full fart i New Orleans

I torsdags var det Thanksgiving vilket innebar att alla studenter for hem för att äta kalkon med sina familjer. I mitt fall innebar det att hotellet stängde på onsdag kväll eftersom det drivs av studenter och jag flyttade tillfälligt in till en kollega och dennes soffa. En skön soffa ska tilläggas, med en enorm tvåpersoners sovsäck att sova i. På torsdagen var sedan vi doktorander i professor Lis grupp var bjudna hem till henne på knytkalas vilket innebar en mängd olika kinesiska rätter att pröva. Familjen Li (professor Li med man och två döttrar ca 12 & 8 år) hade ett pingisbord i källaren där ett antal matcher spelades under kvällen. Jag tog några glas vin för att bli stadig på handen och kunde sen försvara den svenska fanan med bravur...

På fredag morgon tog jag sen flyget till New Orleans. Gamle doktorandkollegan och vapendragaren Yngve skulle dit på konferens och undrade om jag ville kom dit och bo på Hilton med honom på Ericssons bekostnad. Självklart antog jag hans erbjudande! Eftersom fredagen var klämdag och jag inte hade lust att jobba bokade jag ett hotellrum i nöjeskvarteren, Bourbon Street i The French Quarters, och for dit en dag före honom för att uppleva New Orleans-kulturen. Innan jag åkte hade jag kollat upp att det skulle gå en lokalbuss direkt in till stan från flygplatsen men den visade sig svår att hitta trots att jag hade fått en beskrivning var hållplatsen låg. Efter en stunds letande frågade jag personal på flygplatsen men de hade aldrig hört talas om någon lokalbuss utan hänvisade till minibussbolagets turer... Så mitt lokalbussförsök gick i stöpet och istället fick jag åka med en gamla New Orleans-räv som gav oss en rejäl guidning på väg in till stan. Bl.a. åkte vi förbi området där rapparen Lil Wayne växte och vi fick veta mer om förödelsen efter orkanen Katrinas.

Jag checkade in på hotellet och gav mig iväg för att utforska The French Quarters och vad New Orleans hade att erbjuda. Tyvärr visade det sig att kamerans lilla dopp helgen innan gjort den obrukbar. Jag blir nu tvungen att köpa en ny... Men inte innan jag fått första lönen! (Yngves fina kamera räddade dock helgen så att jag fick några fina bilder med mig hem!)


På stan strömmade mer och mer folk till och så småningom var stan fullpackad med färgade människor! På lördagen skulle det spelas fotbollsmatch, The Bayou Classic, mellan två collegelag med i huvudsak färgade studenter, vilket bidrog till den näst största festen efter Mardi Gras. Matchen har spelats sedan 1974 mellan samma collegelag och är ett jätteevent! Vissa människor klagar dock på stökigheterna denna fest orsakar (på Hilton var det t.ex. slagsmål på ett av rummen fick vi höra, på annat håll fick vi höra att det hade förekommit grillning i badkaret o.dyl...).

Jag såg till att uppleva allt New Orleans hade erbjuda och prövade först den lokala specialitén Red Beans & Rice med Andouille-korv. Inget vidare... På lördagen provade jag en annan specialité: Gumbo med ris, en sorts stuvning med blandat kött i. Inget vidare... På fredagkvällen gav jag mig iväg för att uppleva musikscenen: Preservation Halls jazzklubb, beläget i ett gammalt ruckel, med en enorm svart man spelandes trumpet. Fullt ös på det jazzbandet!

Preservation Hall i dagsljus, ser ännu mer fallfärdigt ut inuti:
Efter att ha prövat jazz gick jag över till blues/rock på en annan klubb. Helt grym gitarrist! Där träffade jag några lustiga par i övre medelåldern som var ute och slog runt. En av männen (i 60-årsåldern) berättade glatt att han precis flyttat ut i skogen i norra Lousiana där han kunde röka sin marijuana i lugn och ro. Han och en god vän, en 65-åriga advokat, planerade nu en resa till Amsterdam där fruarna skulle titta på tulpaner medan de skulle utforska Coffee shops... En annan av kvinnorna, 39 år gammal, upprepade ett antal gånger att hennes nyfunna kärlek var 15 år äldre och drog in $200 000 om året... Men roliga var de! De gav mig ganska snabbt sina telefonnummer och tyckte att jag absolut skulle höra av mig om det var något jag behövde. Och så fick några plastpärlhalsband också typiska för New Orleans... Full fart innan jag så småningom snubblade hem till hotellet, zick-zackandes mellan tusentals andra festglada människor. Lite läskigt var det dock med alla dessa svart människor, klädda som gangstrarna jag veckan innan sett i dokumentären om den stora kriminaliteten i New Orleans ghetton... (Fick för övrigt sen höra av en FBI-agent, gift med en svenska(!), som vi träffade på Hilton, att New Orleans var den stad i världen där det skedde flest mord - icke inräknat städer i krig... Kanske lika bra att jag aldrig tog den där lokalbussen...).

Efter en natt där jag väcktes ett antal gånger av stök i korridoren - rummet mitt emot hissen är ingen höjdare, speciellt inte om glipan mellan dörr och tröskel är ca 5cm - träffade jag ännu en lustig man vid frukosten. Han hade också planer på att åka till Amsterdams Coffee Shops. Jag passade på att tipsa honom om att våren är en bra tid att åka dit på - träden blommar och det är vackert men sen slog det mig att han kanske inte bryr sig om det egentligen...? Han gick på dialys tre gånger i veckan och hade problem med ischias efter någon olycka och självmedicinerade med diverse droger. Pengarna till resan skulle han få från en stämning mot de som orsakade ischias-skadan. Vad gjorde han då på hotellet? Han delade lägenhet med mannen som var frukostansvarig...

På lördagen regnade det, faktiskt lite märklig, men jag hade inte fått något regn på mig under hela USA-resan! Vad gör man då en regnig dag? Jo, man tar en guidad tur! De hämtade mig och diverse andra turister och skjutsade runt och berättade om staden: de speciella kyrkogårdarna, huset är Nicholas Cage bor, där Brad Pitt bor, men inte minst spåren efter Katrina. Det var mycket intressant att på plats få se spåren efter förödelsen. 80% av staden stod under vatten efter att en skyddsvall mot havet/floden brustit vilket orsakade stor förödelse (dock inte i det historiska områden, där hade de vett nog att anlägga bebyggelsen över havsnivån...). Man kunde fortfarande se märken efter vattennivån på vissa av husen och fortfarande fanns en speciell märkning kvar på vissa hus: Datum för genomsökning efter katastrofen, initialerna på dem som sökte igenom och antal funna kroppar... Det gav verkligen en speciell känsla. Fortfarande har en del av befolkningen som evakuerades till andras städer inte återvänt...

På lördag kväll kom sen Yngve, som vanligt full av idéer vad man kunde hitta på när man är ute och reser! Söndagen började med gospel-brunch på House of Blues med enorma mängder mat, fyra stora svarta damer som sjöng gospel och Mimosa (vad vi först trodde var apelsinjuice men visade sig vara champagne-spetsad sådan, som servitörerna glatt fyllde på glas efter glas...).
Stämingen var riktigt uppslupen och efter ett antal Hallelujah! och Yeah! var vi redo att se mera av stan. Vi började med att leta efter guidade turer till kyrkogården vilket visade sig inte vara möjligt att få på söndagar eftersom de stängde kl 12. Detta hindrade inte diverse skrupelfria turförsäljare att försöka lura på oss andra turer som i alla fall svängde förbi kyrkogården ("I assure you, folks, that people have come back after these tours to tell me how great it was!" var en klassisk försäljningsreplik). När vi fick reda på att kyrkogården faktiskt stängde kl 12 slutade vi leta och begav oss istället till voodoo-muséet. (Varför ville vi då så gärna få en guidad tur till kyrkogården? Eftersom New Orleans till stor del ligger under vattennivån begraver man folk på ett annat sätt: i små stenhus! Ni som sett och minns Easy Rider-filmen förstår vad jag menar.) I voodoo-muséet lärde vi oss allt om Marie Laveau, the voodoo queen, och hennes dotter Marie Laveau, the voodoo queen, samt passade på att stoppa en önskning tillsammans med en dollarsedel i en gammal trästubbe med magiska krafter.

Voodoodockor...

Den magiska stubben:
Kvällen var bokad med en ångbåtstur med jazz och middag på floden. Vi passade på att busa lite...
Jazzbandet på ångbåten Natchez:

Glada i hågen efter god mat och trevlig musik tänkte vi pröva den lokala varianten av Bloody Mary (vi hade redan provat the Hurricane, som är en blandning av diverse romsorter och fruktjuicer).
Cajun Bloody Mary var nog det värsta jag druckit sen jag någon studentfest för länge, länge sedan...

Eftersom vi inte hade riktigt ville gå tillbaka till hotellet efter ångbåten tog vi svängen förbi nöjesgatan nummer ett: The Bourbon Street. Föga förvånande var det fullt party här även en söndag kväll... Vi gled in på en av live-musikhaken för en öl och grym soulmusik från gruppen Kurt Brunus (Horny & Saxy). Byt ut s:et mot ett z och bandet skulle lätt kunna vara från dansbandstoppen. Musiken var ganska långt från dansband dock...

På måndag morgon tog jag sen flyget tillbaka till jobbet och Gainesville och Yngve tog tag i sin konferens. En fantastisk helg i New Orleans fick jag i alla fall! Musik och upplevelser i mängder!

Förresten, vi hittade också den lågsta urinoar vi någonsin sett. Är detta ett komplement till duschen i Palo Alto...?