Kristin gästbloggar kring Miami och fågelbajs

Idag gästas denna blogg av min kära fru, Kristin (jag, d.v.s. Erik, tar alltså inget ansvar för innehållet i denna bloggpost):

Nu är jag i Miami! Pensionärerna och gaymänniskornas paradis! Ännu en typisk amerikansk stad med mycket glamorösa fasader och sunkiga bakgator.

Antingen är människorna superporriga med jättepumpade muskler och silikonbröst (t.o.m. skyltdockorna har jätte bröst, komiskt)
eller så ligger de i en hög i något gathörn med fågelbajs i håret. Ja, det är sant! Mitt på värsta flaschiga shoppinggatan finns en stor fågelpark med massa konstiga juldekorationer och mitt i detta spektakel ligger en uteliggare med långa dreddllocks som det bara hänger fågelbajs i. Jag fick kväljningar och sen var det naturligtvis så att denna man var tvungen att förfölja mig. Då vi sitter och fikar står han plötsligt utanför fönstret vilket inte gjorde att kaffet smakade bättre. Men utanför caféet hittade jag en stjärna, visst är det otroligt! Nu har jag hittat stjärnor både på Hawaii och i Miami, det är ett tecken men jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det!

Summa sumarum så får jag åter bekräftat att USA är landet antingen eller: ett borderlineland där allt är svart eller vitt.

Vi bor vid South Beach, runt hörnet finns en enormt vacker strand med vit sådan där lite mjuk finkornig sand som ändå går att jogga på. Längs hela stranden finns trevliga restauranger och caféer i art deco stil som Miami är känt för, fyrkantiga hus i vitt och knalliga färger.


Igår tog vi en tur söder ut till Key West som skulle vara speciellt, hur visste jag inte riktigt, trodde att jag skulle får se eldslukare och andra konstnärsmänniskor som håller till där...
Istället för eldslukare fick jag se tuppar
tårtor
och söta hus
Key West var verkligen värt ett besök och vi var ledsna över att inte kunna stanna längre...

Som jag länge själv vetat men som min man tills nu inte velat erkänna, har jag en stark intuition för vad som är fräscht eller ofräscht. Häromdagen beställde vi till frukost en skål med frukt och direkt då jag såg skålen sa jag "det där ser inte fräscht ut". E svarar då som vanligt "det där är det inget fel på". Jag tuggar motvilligt i mig en melonbit som smakar unket och då jag påpekar det för E börjar han ställa undersökande frågor såsom "på vilket sätt tycker du att det smakar konstigt". Förvånad över hans frågor försökete jag förklara. Triumferande tittar E på mig och lyfter fram en möglig vindruva som han hittat i fruktskålen och sedan undanhållit för mig!!! Jag blir mycket upprörd och tillkallar kyparen, visar vindruvan och får till svar "det är inte mögel det är fågelbajs!!" Jaha... Precis som det skulle göra saken bättre! Vad jag inte sa till kyparen men som jag i efterhand funderat på är hur det gick till när den där fågeln mitt framför mina ögon bajsade i min fruktskål och lyckades pricka en vindruva i botten av skålen...

Puss och kram,
Kristin

Sista veckan i Gainesville: Fler svenskar, uteliggare och ny kamera

Det är nu sista kvällen på hotellrummet i Gainesville och jag har mer och mer börjat uppskatta vad staden har att erbjuda - för den som har bil... Det är definitivt ett småstad men den präglas starkt av universitetets studenter och vad de önskar göra. Utrymmet för idrott är enormt med en massa anläggningar för att utöva en massa olika sporter - och det är gratis om du är student och nästan gratis om du tillhör universitetspersonalen! Därutöver ges en massa konserter av olika slag och staden har t.o.m. en teater vilket enligt vad jag förstått är ovanligt för en så liten stad. I torsdags förra veckan var jag på klassisk konsert med universitetets symfoniorkester, i tisdags var jag på a capella-konsert som anordnades av studenter. De framförde rätt häftiga versioner av modern pop (deras version av Coldplays "Viva La Vida" var definitivt bättre än originalet ) även om kvalitén skiftade en del. Vad mer ha staden att erbjuda som jag inte tidigare nämnt? Jo, barer, såklart. Varje studentstad med lite självrespekt har en drös med barer och nattklubbar, så även Gainesville. Eftersom jag inte sett något av nattlivet under mina sex veckor i stan gav jag mig i lördags ut för utforska stadens nattliv. Men först: fotboll. Stadens stolthet Florida Gators kan numera titulera sig SEC Champions vilket innebär att de vann den sydöstra ligan och kommer i början av januari göra om mästartiteln bland USAs collegelag. Detta är mycket stort här i USA ska ni veta. De spelade i lördags en direkt avgörande match ligatiteln och efter mycket dramatik, några öl och mycket god vietnamesisk och italiensk mat, lagade av kollegorna i doktorandgruppen, stod the Gators i lördags som segrare. Sen var det livat på stan... Jag hade hoppats få några kollegor med mig ut på stan men det helt kört... Kineserna är helt enkelt inte så glada i att dricka öl vilket kanske hänger samman med att de blir berusade redan av en halv öl. Tro mig, jag fick uppleva det... Eftersom jag inte riktigt visste vilken bar jag skulle besöka gick jag helt enkelt till den närmaste. Efter att ha pratat en stund med några från orten hörde jag helt plötsligt svenska pratas bredvid mig! Två Uppsalastudenter t.o.m.! Vips så hade jag sällskap resten av kvällen... Några barer hann vi med innan klockan blev två och de stängde. Uppsalastudenterna skulle självklart iväg på efterfest men gammal som jag är kände jag att jag sett nog av utelivet och började promenera de 25 minuterna jag hade hem till hotellet. Jag hade sällskap av några fransoser en liten bit på vägen som pekade ut rakaste och säkraste vägen hemåt. Det dröjde dock inte länge innan en afroamerikan (bättre så, Kalle? ;-) ) kom upp till mig och frågade efter vägen till sjukhuset. Han var misstänkt lik en uteliggare men såg snäll ut. Dessutom visste jag mycket väl var sjukhuset ligger; jag äter lunch där varje arbetsdag... Vi gjorde sällskap en bit innan jag pekade ut vägen åt honom och jag tog av åt mitt hotell till. Han berättade att han var från New York och var i stan för att besöka sin crackpundande syster. Han hade dock blivit av med sin väska, pengar och mediciner på en bar och visste inte riktigt vad han skulle göra. Systern var ute och pundade någonstans och ville inte veta av honom och han behövde sin hjärtmedicien och komma in i värmen... Jag hann tänka en halv tanke på att låna ut extrasängen på mitt hotellrum men övergav den ganska snabbt; även en sån barmhärtig samarit som jag har min gränser... Han ville inte heller ta emot de två dollarsedlarna jag hade kontant i fickan.

På söndagen tog jag sen samma promenad tillbaka in till stadskärnan för att se på stan i dagsljus. Gainesville har faktiskt ett charmigt kvarter, det runt teatern! Men det är nog det enda, undantaget de äldsta delarna av campus... Eftersom jag då ännu inte hade någon kamera har jag inga bilder att visa er. Vad beträffar campuset så borde den som hade det övergripande ansvaret för arkitekturen tänkt om... Alla byggnader är byggda av tegel av liknande typ som Uppsala domkyrka. De äldsta är fantastiskt fina och vackert utsmyckade vilket skapar helmysiga områden. Hos de allra modernaste har man lyckats väl med blandningen av glas och tegelsten. Tyvärr finns ett stort antal bunkerliknande 70- och 80-talsbyggnader (i tegelsten...) som förstör... Riktigt trista byggnader...

Jag har förresten funderat lite över maten här i stan också. Frukt är oroväckande svårt att få tag på om man inte bil... Det finns en liten kvartersbutik (där jag även tvättar) i närheten men de har inte tillstymmelse till någon färskvara i butiken. Däremot gott om öl och mat i halvfabrikat... Lunchen har jag nu hunnit ledsna ordentligt på. Enormt fet mat (pastan är dränkt i fett, riset likaså) gör att maten på Rullan-restaurangen i Uppsala framstår som en delikatess. Jag är förresten lite osäker på min teori om laktosintolerans stämmer. Efter att ha varit borta från stan över Thanksgivinghelgen blev magen mycket bättre - trots att jag prövade en och annan latte! Jag prövade därför Kristins teori om fet mat och har nu undvikit den s.k. husmanskosten på lunchen och äter istället ris och linser. Magen blev bättre! Då blev jag ju tvungen att pröva flingor med mjölk till frukost också. Inte helt lyckat... En viss laktosintolerans finns alltså men jag är nog även känslig mot fet mat och alldeles för lite fibrer... Intressant vad man lär sig i detta land!

I måndags fick jag äntligen en lönecheck! Att lösa in den visade sig dock inte vara helt lätt... Eftersom jag inte har något bankkonto tar någon bank inte emot den. Det finns speciella checkinlösenstället och de tar 2.5% av beloppet betalt - en ansenlig summa i mitt fall... Walmart tar bara $3 men då får checken inte vara större än $1500... Jag fick då tipset att skriva över checken på någon av kollegorna som kan lösa in den och ge mig kontanterna. Problemet var att det kunde dröja upp till en vecka innan pengarna på syntes på kollegans konto och jag har svårt att begära att någon ska ligga ute med så mycket pengar. Till slut visade det sig vara mycket enkelt att skriva över checken! Det handlade ju om en lönecheck från universitetet så då behöver de inte verifiera den. Eftersom bankpersonalen tyckte synd om mig behövde jag heller inte betala de $15 det normalt kostar. Lite läskigt att gå runt med så mycket pengar... Vad gör man då? Jo, spenderar pengarna såklart! Efter att hotellnotan var betald och en ny kamera (Canon 450D, tack Henrik för supporten!) var inköpt är nu pengarna i princip slut och jag är inte längre orolig...

Det är svårt att få någon julkänsla här värmen och solen men de har i alla fall gjort iordning något som kan liknas vid en julgran utanför hotellet:

På tal om värme. Jag har ju skrivit om kylan och frosten men häromdagen kom det en värmeknäpp som nu har varat i tre dagar. Säkert 25 grader dygnet runt! Och med det kommer stormen... Jag hör nu hur vinden viner utanför fönstret och det har regnat till och från hela dagen. I morse fick jag även uppleva en liten släng av det beryktade Floridaregnet. Helt plötsligt slog regnet mot balkongdörren hela vägen upp på dörrens överkant, vilket innebär att regnet kommer in med en vinkel på närmare 90 grader! Det blåste på ganska rejält här på sjätte våningen... Lagom till att jag behövde knata iväg till kontoret hade det dock i princip slutat regna. Imorgon blir det nog kallt igen, det brukar bli så när oväder drar över säger de som känner till trakten.

Häromdagen tog vi förresten en gruppbild:

Nu vet jag inte om det bli några fler inlägg! Imorgonkväll far jag söderut och tänkte ta en sväng till Kennedy Space Center innan jag möter Kristin på Miamis flygplats på lördag kväll. Då ska vi ha två veckors välbehövlig semester. Först tre nätter i Miami, sedan tio dagar i ett litet hus vi hyrt på Sanibel Island. Då blir det avkoppling...

Idolbild:

Kinesisk Thanksgiving & full fart i New Orleans

I torsdags var det Thanksgiving vilket innebar att alla studenter for hem för att äta kalkon med sina familjer. I mitt fall innebar det att hotellet stängde på onsdag kväll eftersom det drivs av studenter och jag flyttade tillfälligt in till en kollega och dennes soffa. En skön soffa ska tilläggas, med en enorm tvåpersoners sovsäck att sova i. På torsdagen var sedan vi doktorander i professor Lis grupp var bjudna hem till henne på knytkalas vilket innebar en mängd olika kinesiska rätter att pröva. Familjen Li (professor Li med man och två döttrar ca 12 & 8 år) hade ett pingisbord i källaren där ett antal matcher spelades under kvällen. Jag tog några glas vin för att bli stadig på handen och kunde sen försvara den svenska fanan med bravur...

På fredag morgon tog jag sen flyget till New Orleans. Gamle doktorandkollegan och vapendragaren Yngve skulle dit på konferens och undrade om jag ville kom dit och bo på Hilton med honom på Ericssons bekostnad. Självklart antog jag hans erbjudande! Eftersom fredagen var klämdag och jag inte hade lust att jobba bokade jag ett hotellrum i nöjeskvarteren, Bourbon Street i The French Quarters, och for dit en dag före honom för att uppleva New Orleans-kulturen. Innan jag åkte hade jag kollat upp att det skulle gå en lokalbuss direkt in till stan från flygplatsen men den visade sig svår att hitta trots att jag hade fått en beskrivning var hållplatsen låg. Efter en stunds letande frågade jag personal på flygplatsen men de hade aldrig hört talas om någon lokalbuss utan hänvisade till minibussbolagets turer... Så mitt lokalbussförsök gick i stöpet och istället fick jag åka med en gamla New Orleans-räv som gav oss en rejäl guidning på väg in till stan. Bl.a. åkte vi förbi området där rapparen Lil Wayne växte och vi fick veta mer om förödelsen efter orkanen Katrinas.

Jag checkade in på hotellet och gav mig iväg för att utforska The French Quarters och vad New Orleans hade att erbjuda. Tyvärr visade det sig att kamerans lilla dopp helgen innan gjort den obrukbar. Jag blir nu tvungen att köpa en ny... Men inte innan jag fått första lönen! (Yngves fina kamera räddade dock helgen så att jag fick några fina bilder med mig hem!)


På stan strömmade mer och mer folk till och så småningom var stan fullpackad med färgade människor! På lördagen skulle det spelas fotbollsmatch, The Bayou Classic, mellan två collegelag med i huvudsak färgade studenter, vilket bidrog till den näst största festen efter Mardi Gras. Matchen har spelats sedan 1974 mellan samma collegelag och är ett jätteevent! Vissa människor klagar dock på stökigheterna denna fest orsakar (på Hilton var det t.ex. slagsmål på ett av rummen fick vi höra, på annat håll fick vi höra att det hade förekommit grillning i badkaret o.dyl...).

Jag såg till att uppleva allt New Orleans hade erbjuda och prövade först den lokala specialitén Red Beans & Rice med Andouille-korv. Inget vidare... På lördagen provade jag en annan specialité: Gumbo med ris, en sorts stuvning med blandat kött i. Inget vidare... På fredagkvällen gav jag mig iväg för att uppleva musikscenen: Preservation Halls jazzklubb, beläget i ett gammalt ruckel, med en enorm svart man spelandes trumpet. Fullt ös på det jazzbandet!

Preservation Hall i dagsljus, ser ännu mer fallfärdigt ut inuti:
Efter att ha prövat jazz gick jag över till blues/rock på en annan klubb. Helt grym gitarrist! Där träffade jag några lustiga par i övre medelåldern som var ute och slog runt. En av männen (i 60-årsåldern) berättade glatt att han precis flyttat ut i skogen i norra Lousiana där han kunde röka sin marijuana i lugn och ro. Han och en god vän, en 65-åriga advokat, planerade nu en resa till Amsterdam där fruarna skulle titta på tulpaner medan de skulle utforska Coffee shops... En annan av kvinnorna, 39 år gammal, upprepade ett antal gånger att hennes nyfunna kärlek var 15 år äldre och drog in $200 000 om året... Men roliga var de! De gav mig ganska snabbt sina telefonnummer och tyckte att jag absolut skulle höra av mig om det var något jag behövde. Och så fick några plastpärlhalsband också typiska för New Orleans... Full fart innan jag så småningom snubblade hem till hotellet, zick-zackandes mellan tusentals andra festglada människor. Lite läskigt var det dock med alla dessa svart människor, klädda som gangstrarna jag veckan innan sett i dokumentären om den stora kriminaliteten i New Orleans ghetton... (Fick för övrigt sen höra av en FBI-agent, gift med en svenska(!), som vi träffade på Hilton, att New Orleans var den stad i världen där det skedde flest mord - icke inräknat städer i krig... Kanske lika bra att jag aldrig tog den där lokalbussen...).

Efter en natt där jag väcktes ett antal gånger av stök i korridoren - rummet mitt emot hissen är ingen höjdare, speciellt inte om glipan mellan dörr och tröskel är ca 5cm - träffade jag ännu en lustig man vid frukosten. Han hade också planer på att åka till Amsterdams Coffee Shops. Jag passade på att tipsa honom om att våren är en bra tid att åka dit på - träden blommar och det är vackert men sen slog det mig att han kanske inte bryr sig om det egentligen...? Han gick på dialys tre gånger i veckan och hade problem med ischias efter någon olycka och självmedicinerade med diverse droger. Pengarna till resan skulle han få från en stämning mot de som orsakade ischias-skadan. Vad gjorde han då på hotellet? Han delade lägenhet med mannen som var frukostansvarig...

På lördagen regnade det, faktiskt lite märklig, men jag hade inte fått något regn på mig under hela USA-resan! Vad gör man då en regnig dag? Jo, man tar en guidad tur! De hämtade mig och diverse andra turister och skjutsade runt och berättade om staden: de speciella kyrkogårdarna, huset är Nicholas Cage bor, där Brad Pitt bor, men inte minst spåren efter Katrina. Det var mycket intressant att på plats få se spåren efter förödelsen. 80% av staden stod under vatten efter att en skyddsvall mot havet/floden brustit vilket orsakade stor förödelse (dock inte i det historiska områden, där hade de vett nog att anlägga bebyggelsen över havsnivån...). Man kunde fortfarande se märken efter vattennivån på vissa av husen och fortfarande fanns en speciell märkning kvar på vissa hus: Datum för genomsökning efter katastrofen, initialerna på dem som sökte igenom och antal funna kroppar... Det gav verkligen en speciell känsla. Fortfarande har en del av befolkningen som evakuerades till andras städer inte återvänt...

På lördag kväll kom sen Yngve, som vanligt full av idéer vad man kunde hitta på när man är ute och reser! Söndagen började med gospel-brunch på House of Blues med enorma mängder mat, fyra stora svarta damer som sjöng gospel och Mimosa (vad vi först trodde var apelsinjuice men visade sig vara champagne-spetsad sådan, som servitörerna glatt fyllde på glas efter glas...).
Stämingen var riktigt uppslupen och efter ett antal Hallelujah! och Yeah! var vi redo att se mera av stan. Vi började med att leta efter guidade turer till kyrkogården vilket visade sig inte vara möjligt att få på söndagar eftersom de stängde kl 12. Detta hindrade inte diverse skrupelfria turförsäljare att försöka lura på oss andra turer som i alla fall svängde förbi kyrkogården ("I assure you, folks, that people have come back after these tours to tell me how great it was!" var en klassisk försäljningsreplik). När vi fick reda på att kyrkogården faktiskt stängde kl 12 slutade vi leta och begav oss istället till voodoo-muséet. (Varför ville vi då så gärna få en guidad tur till kyrkogården? Eftersom New Orleans till stor del ligger under vattennivån begraver man folk på ett annat sätt: i små stenhus! Ni som sett och minns Easy Rider-filmen förstår vad jag menar.) I voodoo-muséet lärde vi oss allt om Marie Laveau, the voodoo queen, och hennes dotter Marie Laveau, the voodoo queen, samt passade på att stoppa en önskning tillsammans med en dollarsedel i en gammal trästubbe med magiska krafter.

Voodoodockor...

Den magiska stubben:
Kvällen var bokad med en ångbåtstur med jazz och middag på floden. Vi passade på att busa lite...
Jazzbandet på ångbåten Natchez:

Glada i hågen efter god mat och trevlig musik tänkte vi pröva den lokala varianten av Bloody Mary (vi hade redan provat the Hurricane, som är en blandning av diverse romsorter och fruktjuicer).
Cajun Bloody Mary var nog det värsta jag druckit sen jag någon studentfest för länge, länge sedan...

Eftersom vi inte hade riktigt ville gå tillbaka till hotellet efter ångbåten tog vi svängen förbi nöjesgatan nummer ett: The Bourbon Street. Föga förvånande var det fullt party här även en söndag kväll... Vi gled in på en av live-musikhaken för en öl och grym soulmusik från gruppen Kurt Brunus (Horny & Saxy). Byt ut s:et mot ett z och bandet skulle lätt kunna vara från dansbandstoppen. Musiken var ganska långt från dansband dock...

På måndag morgon tog jag sen flyget tillbaka till jobbet och Gainesville och Yngve tog tag i sin konferens. En fantastisk helg i New Orleans fick jag i alla fall! Musik och upplevelser i mängder!

Förresten, vi hittade också den lågsta urinoar vi någonsin sett. Är detta ett komplement till duschen i Palo Alto...?

Äventyr med Henrik: ofrivilliga bad, ormar, spindlar m.m.

I torsdags kom Henrik, en kollega från institutionen, hit på besök för att roa mig under helgen. Han var ute på en roadtrip i USA som avslutades med en konferens i Orlando, ca 2 timmer söder om Gainesville. På fredagen kl 11.30 gav vi oss iväg för att först hämta vår hyrbil ute vid flygplatsen. Förra gången jag hyrde fick jag ju skjuts av den vänliga men inte alltför bilerfarna kinesen ut till dit men denna gång gjorde Henrik och jag den resan själva. Först till fots en halvtimme till Downtown Bus Station, genom villakvarter som verkade lite för nedgångna för att jag skulle känna mig trygg under promenaden. När vi passerade tre svarta ungdomar som hängde utanför ett hus gjorde mina fördomar att jag blev lite oroad men då kom en polisbil förbi och jag kände mig genast lättad. Resten av promenaden gick bra även om jag inte tänker gå till busstationen igen... Därefter väntade en 20 minuters busstur som gick zickzack ut mot flygplatsen och till sist ytterligare en 20 minuters promenad innan vi var framme. Så enkelt var det att åka lokalt till flygplatsen! Sen for vi tillbaka till hotellet och hämtade väskorna innan jag tog Henrik med till höjdpunkten på The Fabulous Erik Gainesville Sightseeing Tour: lunch på Shake 'n' Steak där man får se damen med enorma näsan! Väl värt varenda öre, eller vad säger du Henrik?

Resan fortsatte sedan söderut där vi först stannade på Paynes Prarie Preserve State Park där vi såg diverse djur:
-En bisonoxe vid namn Ralphie (den tidigare flockledaren som nu har blivit utschasad av en yngre förmåga, så Ralphie strövar nu runt alldeles ensam...)
-En orm, troligen en ofarlig "ratsnake", som var synnerligen långsam i det kalla vädret.
-En spindel, vars kropp mätte ca 3 cm (utan ben), som hade spänt ett nät tvärs över stigen.
-Hjortar.Henrik i typisk pose 1 (Henrik är en utmärkt fotograf!):
Henrik i typisk pose 2 (i en lian):
När vi efter en stund ledsnat på att gå runt och frysa och leta djur åkte vi vidare till Ocala där vi tänkte, liksom även John Travolta visade det sig, tillbringa helgen. Att hitta hotellet trodde vi skulle vara svårt eftersom det var placerad i två helt olika delar av stan beroende på vilken karta man tittade på (lita inte blint på Google Maps, de kan jag fel!). Vi chansade och tog sikte på den ena punkten på kartan och träffade rätt!

På lördag morgon, fyllda av förväntan men synnerligen frusna i det kalla vädret (isande nordlig vind och ca +5C i luften), gav vi oss iväg för att hyra kanoter i Ocala National Forest för att paddla nerför Juniper Creeks glasklara vatten. Solen värmde bra och efter en stund i kanoten kände vi att vi hade kolla på situationen, trots att ån var smal och full av träd och smala passager. Full fart nerför!
Halvvägs ned gjorde vi en paus och åt lite av den medhavda matsäcken, bestående av bananer, vatten och frukost-energy bars.
Så småningom ökade vattenmängden, ån blev mer ström och vi blev djärvare. Hybris... En smal passage med en nedfallen palm blev vårt fall. Jag styrde främre delen av kanoten tjusigt förbi palmen men sen tog strömmen bakre delen tryckte den och mig mot palmen med följden att vi kapsejsade! Där stod vi helt plötsligt med en vattenfylld kanot, jag på en sandbank i midjedjupt vatten, Henrik simmande letandes först efter den vattentäta påsen med värdesaker, sedan efter en bank att stå på. I alligatorvatten... Efter tio minuters kämpande lyckades vi få upp kanoten på palmstammen som fällt oss och sedan efter mycket kämpande även tömma ur allt vatten (totalt minst 1 ton!). Blötna och frusna fortsatte vi sedan färden och plockade upp våra vattenflaskor samt diverse annat smått och gått från vår packning som låg och flöt. Ca 1 timme senare nådde vi slutstationen och blev skjutsade tillbaka till startplatsen och vår bil...
Tur 1: Kallt i luften så alligatorerna har gått i ide.
Tur 2: Varmt i vattnet, 22C året runt.

Dessa två krabater hittade vi solandes lite längre ner:
Blöta och kalla men roade av dagens äventyr for vi hem och värmde oss innan vi avslutade dagen med en rejäl stek på Longhorn Steakhouse. (Innan vi somnade såg vi också en dokumentär om krokodilerna i södra Florida. Jag är glad att såg den efter vårt ofrivlliga bad...)

På söndagen checkade vi ut och tänkte ta en lite lugnare utflykt i Ocala National Forest. Först gick vi en slinga som ledde fram till ett s.k. sink hole, ett hål som skapats av att kalkstensberggrunden urlakats och sedan fallit ihop. Mäktig syn med ett hål ca 50 m djup och 50 m brett. Tyvärr har jag inga bilder av detta eftersom kameran fick sig ett dopp under lördagen... Jag tror nog att den klarar sig men den måste först torka i ett par dagar innan jag vågar slå på den igen.... Vi tänkte sedan ta en promenad till en liten sjö i närheten men det avråddes vi skarpt från av jägarna. De drev precis en hjort åt det hållet...

Mätta på skog, jägare och äventyr fortsatte vi istället ut till stora vägen, med hjälp av genvägen genom skogen... Jägarna som stod utposterade längs grusvägen tittade lite konstigt på oss när vi for fram med vårt lilla VW Polo på den skumpiga vägen... Såsmåningom kom vi iallafall ut till asfalt och vi tog av mot kusten och Daytona Beach. Efter en snabb titt på den enorma anläggning för bilracing (tar 168000 åskådare!) och en sväng med bilen på stranden for vi tillbaka till det trygga hotellet i Gainesville...

Mer pappersarbete, funderingar kring temperatur m.m

Häromdagen fick jag order från sekreterarna att jag behövde skaffa mig ett bankkonto för att få ut min lön (för att ha råd med vistelsen här i Gainesville får jag lite extra pengar från universitetet här). Jaha, tänkte jag och gick till närmaste bank och förklarade mitt ärende. Nä, sa de och pratade om "The Patriot Act". Det går inte eftersom du inte har en fast adress i USA. Jaha, tänkte jag igen, nu lite bekymrad men ändå med ett antal lösningar i bakfickan (en c/o-adress skulle ju lösa detta). Ett annat problem, förklarade de mycket trevliga banktjänstemännen, är att det tar ca. 6-8 veckor innan universitetet har fått ordning på allt för att sätta in mina pengar. Då är jag ju i princip hemma i Sverige och kan få problem med att plocka ut pengarna. Jaha, tänkte jag, denna gång mer bekymrad, och gick tillbaka till sekreterarna och förklarade problemen. Tydligen har universitetet policyn att om man får mer än en utbetalning, vilket är fallet för mig eftersom jag får två, så måste de göra en direktinsättning på banken. Efter lite övertalning från min sida ringde sekreteraren återigen upp löneutbetalningsenheten på universitetet och lyckades (förhoppningsvis) få till stånd ett undantag för mig. Nu kommer jag förhoppningsvis så småningom få en lönecheck som jag ska lösa in på banken. Om inte något felar i systemet eftersom jag står på en speciell lista som den som sköter utbetalningen kanske inte uppmärksammar... Det vore bra om jag fick lite pengar snart...

Jag har lite svårt med temperaturen här i landet. Jag har ännu inte lärt mig tolka Farhenheit riktigt men jag har förstått att det var minusgrader (Celsius, alltså) häromdagen. 32F = 0C. Glasklart eller hur? Tempen var nere på 27F sägs det men nu blir det förhoppningsvis varmare igen. Farhenheit, förresten, var tysk och levde på 1700-talet, och fick den besynnerliga idén att 212F ska vara kokpunkten för vatten, 32F fryspunkten, och däremellan ska varje grad vara 1/180-del. 0F (=-18C, känns tempen igen? Våra frysar hemma...) satte han för någon obskyr saltvattenblandning. 100F tänkte han ha som kroppstemperaturen, men misslyckades eftersom 36,8C = 98,2F... En inte helt lyckad vetenskapsman, enligt mitt tycke. Länge leve Anders Celsius! (Jag tycker för övrigt synd om de amerikanska barnen som växer upp med Farhenheit-skalan men sen måste lära om för att klara fysik-lektionerna. Det kanske är därför nivån i amerikanska grundskolor är så låg...?)

En annan grej som slår mig är bristen på fantasi vad gäller ortsnamn. Saknade européerna sina hemorter så mycket att de döpte sin nya hemvist till samma namn som den de lämnade? Borde inte det gett bekymmer för folk när de skulle referera till var de bodde? Här nere i Florida har vi bl.a. Hastings, Melbourne, Inverness, Oxford, m.m.

Denna vecka har jag förresten förgyllt den omtalade torftiga frukosten med ost! Cheddarost av märket HeluvaGood! har gjort frukosten till en fröjd varje morgon. :-) Osten gav den rostade engelska muffinen (muffin i bestämd form singular, vad blir det? Den engelska muffinet?) en helt ny dimension! Små saker kan verkligen förgylla livet... ;-)

Andra helgen i Florida: Utflykt till kusten

Den andra helgen i Gainesville var jag tvungen att fly fältet eftersom hotellet var fullbokat sedan länge, p.g.a. hemmamatch för stadens stolthet: Florida Gators. (Amerikansk fotboll, alltså.) Tydligen är det helt hysteriskt vid dessa hemmamatcher, campuset översvämmas av åskådare och folk som vill ta del av atmosfären. Stadion rymmer 90 000 pers så det blir en del människor. Alltid fullsatt. Då är det helt kört att få hotellrum i stan vilket ändå passade mig ganska bra eftersom jag ville se mig om lite när jag ändå är här. På fredag kväll gav jag mig av mot St. Augustine, ca 1,5 timmes resa rakt västerut till kusten. En vänlig kollega körde mig ut till flygplatsen där jag hämtade hyrbilen, en resa som gav mig viss huvudbry. Killen, från Kina, hade inte haft körkort särskilt länge vilket märktes. Jag var milt sagt orolig större delen av den 15 min långa resan. Jag antar att det är en fantastisk frihet för honom att äga en bil men jag hoppas innerligen att hans körkunskaper bättras snarast...

Rakt ut i mörka Florida gick min resa men som tur var med en GPS som guide (fantastisk uppfinning!). Jag hann också få en uppfattning om vad amerikanska barnfamiljer på landsbygden gör en fredagkväll: de äter på Sonny's Real Pit Bar-B-Q! Så gjorde även jag. En äkta amerikanska södern-måltid, med bbq-beans (vita bönar i grillsås med bacon i. Mycket sött!), majsbröd (mycket sött), samt Pulled Beef Brisket, någon slags riven rökt biff (ej sött...). Till detta ett jätteglas med coca cola (mycket sött), som servitrisen gärna fyllde på så ofta hon kunde. När man ätit klart tog man såklart med sig det påfyllda glaset! Servitrisen, förresten, måste trott att jag var helt borta. Jag förklarade (med min svenska brytning. Jag har länge försökt göra mig av med den men inser nu att det är helt kört...) att jag inte var från trakten och undrade vad Sonny's Southern Green Beans var, varpå hon började förklara för mig vad gröna bönor var... Ja ja... Maten gick ner i alla fall!

Efter en natt på sunkigt (ganska billigt...) hotellrum med gångavstånd till stadskärnan, for jag tidigt iväg på sightseeing. Först frukost på Beachcomber Restaurant vid stranden! Ett äkta strandkafé av klassiskt amerikanskt snitt.
Därefter for jag iväg för att få se alligatorer på nära håll.
Riktiga bjässar! Nästan lite overkliga där de ligger helt blickstilla utan att blinka. De ser lite uppstoppade ut. Mer fart på dem blev det dock när de fick mat... Men jag fick ändå intrycket av de var rätt lata djur. De hade förresten en jättelik saltvattenskrokodil på dryga 600 kg. Tidigare hade de världens största men den dog för ca fem år sedan. Den vägde dryga 900kg och den finns numera i parken som uppstoppad, i något som närmast kan likna en mausoleum...

När jag fått nog av dessa urtidsödlor gick jag över till mer seriös sightseeing i den gamla stadskärnan. I St. Augustine finns de äldsta bebyggelserna i USA. Det var här spanjorerna först började bygga sina stenhus och odla sitt vin på den lokala, vildväxande vindruvan muscadine, någon gång på 1500-talet. Den druvan smakar förresten smultron! Vin gjort på druvan har en kraftig smak av smultron! (Tyvärr var vinet inte särskilt gott... Blev mer som saft...) Den gamla stadskärnan med smala gränder utan bilar var en härlig kontrast till de annars så bilberoende städerna. Runt slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var denna stad den tidens motsvarighet till Rivieran. Här byggde Henry Flagler sina lyxhotell när han drog fram östkustens järnväg och lockade på så vis societeten till det varma, soliga Florida när vintern var som ruggigast i norra USA. Navet var Ponce de Leon Hotel, numera omgjort till Flagler College, ett privat universitet. Spännande byggnad med mycket påkostad interiör!

På eftermiddagen hade jag ledsnat på att knata runt och hamnade isället på en bar där man sände fotboll. Gainesvilles stolthet Florida Gators körde återigen över sina motståndare, i en match som på förhand var tippad som jämn... Där träffade jag för övrigt ett par som precis hade flyttat till St. Augustine med sina tre barn och svärmodern... Mannen pendlade till sitt jobb i Washington DC i veckorna så då var det perfekt att fruns mamma fanns till hands! (Till saken hör också att frun samt svärmodern var från Filippinerna.)

Kvällen tillbringade jag sen på en trevlig restaurang med en trevlig kypare. Hans försök att kombinera vin till min mat var dock inget vidare... För övrigt måste säga att kubansk mat inte är någon höjdare. Detta bygger jag på livslång erfarenhet. Kvällen slutade med att jag, kyparen och kyparens flickvän satt och drack vin tillsammans långt in på småtimmarna. Han var förtjust i musik från Jens Lekman så jag tipsade glatt om alla möjliga bra svenska artister. Han försökte försörja sig som musiker och här kan man sig ett smakprov. Undrar ni över hans namn så har han norskt påbrå. När jag såsmåningom rumlade hemåt hade nordanvinden dragit in över Florida. Det var max 10C vilket jag inte var van med! Den temperaturen håller fortfarande i sig men solen värmer ordentligt på dagen som tur är.

Söndagen var en dag med osund kost: en rejäl amerikansk frukost i form av bacon och äggröra, följt av pizza till lunch som avslutades med en hamburgare på kvällen. Dessemellan hann jag också hänga lite på stranden i St. Augustine. Ganska häftigt att kunna köra ner bilen på stranden och sen använda den som lä när man solar. Stranden består av en blandning av sand och snäckskal som gör den väldigt hård och därmed körbar med en vanlig bil.
Jag gillade stan! Man kanske skulle sadla om...

Första tiden i Gainesville: pappersarbete, näsor och alligatorer

Första dagen på jobbet på University of Florida, UF, innebar massor pappersarbet och en del intressanta upplevelser. Det visade sig att det pappersarbete jag hade lagt ned på att få temporärt arbetsvisum i USA bara var början... Först upp till Exchange Visitor Office (eller vad det nu hette) för att meddela ankomst och visa upp bevis för att jag har en försäkring, sen ned till sekreterarna på institutionen för att fylla i en hel hög med papper (de var måttligt roade av att jag kom och störde dem och gav dem mer jobb), sen iväg och få passerkort och sen sist -men absolut inte minst - iväg för att få ett s.k. social security number (ungefär motsvarande vårt personnummer, behövs för att kunna få ut lite lön). Då tog jag bussen iväg till andra änden av stan, till socialkontoret, för att fylla i blanketter. När jag kom dit insåg jag att jag inte hade med mig adressen där jag bodde så det var bara att vända hem igen. Det visade sig att jag missat bussen precis och behövde vänta 30 min på nästa så jag passade på att äta. Vad fanns då att tillgå därute vid något som närmast kan liknas vid ett halvdött köpcentrum? Jo, pizzabuffé... Så jag slog mig ned där med de övriga milt sagt stora amerikanerna och tog mig några pizzabitar. Fördomarna besannades ytterligare när tjejen som tog betalt var max 18 år gammal och höggravid... Åter tillbaka på socialkontoret fick jag vänta ca 45 min innan jag togs emot. Väntan var en upplevelse även det. Det är inte direkt gräddan av den amerikanska befolkningen som hänger på socialkontoret... T.ex. var det en man som ropade upp vilket nummer han hade varje gång någon ur personalen kom ut och ropade upp ett kölappsnummer, varpå även en annan väntande kvinna berättade för oss alla vilket nummer hon hade. Varje gång... Sen var det annan man som berättade hela sin livshistoria med cancer och allt för oss. Till slut fick jag komma in och fylla i de sista papprena och idag fick jag mitt social security number på posten! Detta innebar förstås ytterligare pappersarbete hos de djupt suckande sekreterarna men nu återstar bara att skattemyndigheten ska meddela skattesatsen, sen kommer lönen!

Efter mycket tvekan har jag nu även för första gången använt en tvättäkta (ha ha ha...) amerikansk s.k. coin laundry som jag tidigare bara sett på film! Jag drog min resväska fylld med smutstvätt över halva campus till butiken som hade den något udda kombinationen av sprit och tvättmaskiner. Tvätten blev ren i alla fall och fort gick det, även om hotellrummet sedan blev belamrat med kläder som behövde torkas.

Jag har för övrigt upptäckt jag med tiden blivit laktosintolerant... Den redan ganska torftiga frukosten blev därmed ännu torftigare... Inga flingor med mjölk längre utan torr havregrynsgröt blir det istället vilket påminner en del om tågluffen jag gjorde en gång för många år sen. :-( Kristins fel att det blivit så här...

Här i studentkårshuset tycker man förresten att det är en lysande idé att göra rörmokeri på natten. Natten till fredagen vaknade jag vid midnatt av det lät som om någon stod i mitt rum och bankade - det visade sig att de håller på att renovera på 4:e våningen, precis under mitt rum. Efter att i en timmes tid försökt sova gav jag upp, gick ned till receptionen och fick ett nytt rum.

I fredags spelade vi poker. Jag skämdes lite när jag lurade av de stackars kineserna deras surt förvärvade dollar... Jag har ingen större erfarenhet av Texas Hold'em men uppenbarligen mer än dem så jag tog till slut hem hela potten på totalt $14...

På lördagen hyrde jag cykel! En härlig, mattsvart cruisercykel, snygg som tusan men förbaskat obekväm att cykla på... Jag struntade i det och gav mig istället ut på långfärd till Lake Wauburg, en sjö som tillhör universitetet där man kan låna segeljollar, kajaker m.m. På vägen dit stannade jag på ett äkta amerikansk hamburgerhak (in kom då också två ordentligt runda poliser som absolut inte borde äta den maten...). Kvinnan som serverade mig hade den största näsa jag någonsin sett. Den var helt enorm, en sån där näsa man helt enkelt inte kan ta blicken ifrån. Om ni tänker er en sån där röd lösnäsa i form av en boll som clowner brukar ha så förstår ni vad jag menar. Helt enorm. Mätt i magen fortsatte jag sedan min färd över Paynes Prarie där alligatorerna låg och solade vid sidan av vägen.
Den här rackaren var väl säkert en fyra meter lång. Som tur var var det ett litet staket mellan vägen och alligatorerna...

Väl framme vid sjön lånade jag en fruktansvärt obekväm kajak och gav mig ut på vidare spaning efter urtidsdjuren. (Den var så obekväm att benen somnade och när jag så småningom skulle kliva ur kajaken höll jag på att trilla omkull i vattnet. Kajaken verkade vara byggd för någon med ett midjemått på max 28tum och lår därefter...) Efter en stund hittade jag denna lilla rackare som låg och sov i eftermiddagssolen.
Den var väl kanske en meter lång men jag vågade inte gå för nära ändå...

Tillbaka på land stötte jag samman med ett gäng glad studenter från Brasilien och Frankrike. Eftersom de bjöd på vin och ost stannade jag en stund...
Sen var det full fart (=inte särskilt fort eftersom cykeln bara har en växel) hemåt igen och direkt iväg till en av doktoranderna som bjöd på mat och amerikansk fotboll. Carbonara lagad av en kines under överinseende av en italienare. Mycket gott! Till detta alltså amerikansk fotboll i form av bygdens stolthet Florida Gators som återigen vann övertygande seger, samt några öl. Det var jag förtjänt av efter dagens strapatser!

När jag på söndagen gav mig ut på en mindre cykelfärd för att utforska staden insåg jag att rumpan tagit ordentligt med stryk av lördagens cykeltur. Men eftersom jag hade hyrt cykeln även denna dag var jag ju tvungen att använda den! Nere på stan visade det sig vara någon form av konstfestival. Massor av utställare med alltifrån riktigt usel hötorgskonst till fantastiska fotografier av Everglades.

Valet då? Det märkte jag inte mycket där jag befinner mig. Jag delar arbetsrum med tio kineser (och några andra nationaliteter, t.o.m. en tvättäkta amerikan faktiskt) och vi diskuterar inte politik... Jag såg en del affischer och sånt men det var allt.