Kinesisk Thanksgiving & full fart i New Orleans

I torsdags var det Thanksgiving vilket innebar att alla studenter for hem för att äta kalkon med sina familjer. I mitt fall innebar det att hotellet stängde på onsdag kväll eftersom det drivs av studenter och jag flyttade tillfälligt in till en kollega och dennes soffa. En skön soffa ska tilläggas, med en enorm tvåpersoners sovsäck att sova i. På torsdagen var sedan vi doktorander i professor Lis grupp var bjudna hem till henne på knytkalas vilket innebar en mängd olika kinesiska rätter att pröva. Familjen Li (professor Li med man och två döttrar ca 12 & 8 år) hade ett pingisbord i källaren där ett antal matcher spelades under kvällen. Jag tog några glas vin för att bli stadig på handen och kunde sen försvara den svenska fanan med bravur...

På fredag morgon tog jag sen flyget till New Orleans. Gamle doktorandkollegan och vapendragaren Yngve skulle dit på konferens och undrade om jag ville kom dit och bo på Hilton med honom på Ericssons bekostnad. Självklart antog jag hans erbjudande! Eftersom fredagen var klämdag och jag inte hade lust att jobba bokade jag ett hotellrum i nöjeskvarteren, Bourbon Street i The French Quarters, och for dit en dag före honom för att uppleva New Orleans-kulturen. Innan jag åkte hade jag kollat upp att det skulle gå en lokalbuss direkt in till stan från flygplatsen men den visade sig svår att hitta trots att jag hade fått en beskrivning var hållplatsen låg. Efter en stunds letande frågade jag personal på flygplatsen men de hade aldrig hört talas om någon lokalbuss utan hänvisade till minibussbolagets turer... Så mitt lokalbussförsök gick i stöpet och istället fick jag åka med en gamla New Orleans-räv som gav oss en rejäl guidning på väg in till stan. Bl.a. åkte vi förbi området där rapparen Lil Wayne växte och vi fick veta mer om förödelsen efter orkanen Katrinas.

Jag checkade in på hotellet och gav mig iväg för att utforska The French Quarters och vad New Orleans hade att erbjuda. Tyvärr visade det sig att kamerans lilla dopp helgen innan gjort den obrukbar. Jag blir nu tvungen att köpa en ny... Men inte innan jag fått första lönen! (Yngves fina kamera räddade dock helgen så att jag fick några fina bilder med mig hem!)


På stan strömmade mer och mer folk till och så småningom var stan fullpackad med färgade människor! På lördagen skulle det spelas fotbollsmatch, The Bayou Classic, mellan två collegelag med i huvudsak färgade studenter, vilket bidrog till den näst största festen efter Mardi Gras. Matchen har spelats sedan 1974 mellan samma collegelag och är ett jätteevent! Vissa människor klagar dock på stökigheterna denna fest orsakar (på Hilton var det t.ex. slagsmål på ett av rummen fick vi höra, på annat håll fick vi höra att det hade förekommit grillning i badkaret o.dyl...).

Jag såg till att uppleva allt New Orleans hade erbjuda och prövade först den lokala specialitén Red Beans & Rice med Andouille-korv. Inget vidare... På lördagen provade jag en annan specialité: Gumbo med ris, en sorts stuvning med blandat kött i. Inget vidare... På fredagkvällen gav jag mig iväg för att uppleva musikscenen: Preservation Halls jazzklubb, beläget i ett gammalt ruckel, med en enorm svart man spelandes trumpet. Fullt ös på det jazzbandet!

Preservation Hall i dagsljus, ser ännu mer fallfärdigt ut inuti:
Efter att ha prövat jazz gick jag över till blues/rock på en annan klubb. Helt grym gitarrist! Där träffade jag några lustiga par i övre medelåldern som var ute och slog runt. En av männen (i 60-årsåldern) berättade glatt att han precis flyttat ut i skogen i norra Lousiana där han kunde röka sin marijuana i lugn och ro. Han och en god vän, en 65-åriga advokat, planerade nu en resa till Amsterdam där fruarna skulle titta på tulpaner medan de skulle utforska Coffee shops... En annan av kvinnorna, 39 år gammal, upprepade ett antal gånger att hennes nyfunna kärlek var 15 år äldre och drog in $200 000 om året... Men roliga var de! De gav mig ganska snabbt sina telefonnummer och tyckte att jag absolut skulle höra av mig om det var något jag behövde. Och så fick några plastpärlhalsband också typiska för New Orleans... Full fart innan jag så småningom snubblade hem till hotellet, zick-zackandes mellan tusentals andra festglada människor. Lite läskigt var det dock med alla dessa svart människor, klädda som gangstrarna jag veckan innan sett i dokumentären om den stora kriminaliteten i New Orleans ghetton... (Fick för övrigt sen höra av en FBI-agent, gift med en svenska(!), som vi träffade på Hilton, att New Orleans var den stad i världen där det skedde flest mord - icke inräknat städer i krig... Kanske lika bra att jag aldrig tog den där lokalbussen...).

Efter en natt där jag väcktes ett antal gånger av stök i korridoren - rummet mitt emot hissen är ingen höjdare, speciellt inte om glipan mellan dörr och tröskel är ca 5cm - träffade jag ännu en lustig man vid frukosten. Han hade också planer på att åka till Amsterdams Coffee Shops. Jag passade på att tipsa honom om att våren är en bra tid att åka dit på - träden blommar och det är vackert men sen slog det mig att han kanske inte bryr sig om det egentligen...? Han gick på dialys tre gånger i veckan och hade problem med ischias efter någon olycka och självmedicinerade med diverse droger. Pengarna till resan skulle han få från en stämning mot de som orsakade ischias-skadan. Vad gjorde han då på hotellet? Han delade lägenhet med mannen som var frukostansvarig...

På lördagen regnade det, faktiskt lite märklig, men jag hade inte fått något regn på mig under hela USA-resan! Vad gör man då en regnig dag? Jo, man tar en guidad tur! De hämtade mig och diverse andra turister och skjutsade runt och berättade om staden: de speciella kyrkogårdarna, huset är Nicholas Cage bor, där Brad Pitt bor, men inte minst spåren efter Katrina. Det var mycket intressant att på plats få se spåren efter förödelsen. 80% av staden stod under vatten efter att en skyddsvall mot havet/floden brustit vilket orsakade stor förödelse (dock inte i det historiska områden, där hade de vett nog att anlägga bebyggelsen över havsnivån...). Man kunde fortfarande se märken efter vattennivån på vissa av husen och fortfarande fanns en speciell märkning kvar på vissa hus: Datum för genomsökning efter katastrofen, initialerna på dem som sökte igenom och antal funna kroppar... Det gav verkligen en speciell känsla. Fortfarande har en del av befolkningen som evakuerades till andras städer inte återvänt...

På lördag kväll kom sen Yngve, som vanligt full av idéer vad man kunde hitta på när man är ute och reser! Söndagen började med gospel-brunch på House of Blues med enorma mängder mat, fyra stora svarta damer som sjöng gospel och Mimosa (vad vi först trodde var apelsinjuice men visade sig vara champagne-spetsad sådan, som servitörerna glatt fyllde på glas efter glas...).
Stämingen var riktigt uppslupen och efter ett antal Hallelujah! och Yeah! var vi redo att se mera av stan. Vi började med att leta efter guidade turer till kyrkogården vilket visade sig inte vara möjligt att få på söndagar eftersom de stängde kl 12. Detta hindrade inte diverse skrupelfria turförsäljare att försöka lura på oss andra turer som i alla fall svängde förbi kyrkogården ("I assure you, folks, that people have come back after these tours to tell me how great it was!" var en klassisk försäljningsreplik). När vi fick reda på att kyrkogården faktiskt stängde kl 12 slutade vi leta och begav oss istället till voodoo-muséet. (Varför ville vi då så gärna få en guidad tur till kyrkogården? Eftersom New Orleans till stor del ligger under vattennivån begraver man folk på ett annat sätt: i små stenhus! Ni som sett och minns Easy Rider-filmen förstår vad jag menar.) I voodoo-muséet lärde vi oss allt om Marie Laveau, the voodoo queen, och hennes dotter Marie Laveau, the voodoo queen, samt passade på att stoppa en önskning tillsammans med en dollarsedel i en gammal trästubbe med magiska krafter.

Voodoodockor...

Den magiska stubben:
Kvällen var bokad med en ångbåtstur med jazz och middag på floden. Vi passade på att busa lite...
Jazzbandet på ångbåten Natchez:

Glada i hågen efter god mat och trevlig musik tänkte vi pröva den lokala varianten av Bloody Mary (vi hade redan provat the Hurricane, som är en blandning av diverse romsorter och fruktjuicer).
Cajun Bloody Mary var nog det värsta jag druckit sen jag någon studentfest för länge, länge sedan...

Eftersom vi inte hade riktigt ville gå tillbaka till hotellet efter ångbåten tog vi svängen förbi nöjesgatan nummer ett: The Bourbon Street. Föga förvånande var det fullt party här även en söndag kväll... Vi gled in på en av live-musikhaken för en öl och grym soulmusik från gruppen Kurt Brunus (Horny & Saxy). Byt ut s:et mot ett z och bandet skulle lätt kunna vara från dansbandstoppen. Musiken var ganska långt från dansband dock...

På måndag morgon tog jag sen flyget tillbaka till jobbet och Gainesville och Yngve tog tag i sin konferens. En fantastisk helg i New Orleans fick jag i alla fall! Musik och upplevelser i mängder!

Förresten, vi hittade också den lågsta urinoar vi någonsin sett. Är detta ett komplement till duschen i Palo Alto...?